Var hemma i den lilla småstaden jag kallade hemma. Första lediga dagen på två veckor, men jag saknade redan alla de andra. De jag delat allt med; vi bor ihop, äter ihop och gör allt tillsammans. Vi duschar till och med samtidigt, bara i olika duschbås, och sjunger falskt ihop under tiden. Allt fint skulle ta minst fem hundra miljoner ord för att beskriva, men jag sparar alla minnen för ensamma dagar. En sak som är säker är att jag kommer bli otroligt gammal efter allt skrattande om det är som man säger: att ett gott skratt förlänger livet.

Han som jag, tyvärr, nog är kär i hade inte tid attt träffas. Och jag fattar inte varför jag hoppades så, det slutar ändå alltid på samma jävla sätt.

Jag har börjat jobba med ett projekt. Hinner inte med något annat än jobbet, efter minst 16 timmars jobb varje dag somnar jag innan jag ens hunnit lägga huvudet på kudden. Jag har fått feber också. Men jag trivs och mina kollegor är de finaste i hela världen och vi har så himla roligt ihop.

Tiden går så himla fort. Jag räknar honom som min, även om han egentligen nog inte är det. Kanske kommer han aldrig bli det heller. Vi satt vid en sjö och såg på solnedgången medan vi drack kaffe. Hans ögon var fästa på mig hela tiden men han höll mig inte i handen. En annan gång i hans soffa såg vi Män som hatar kvinnor och sen de andra två också. Jag somnade mot hans axel och han fick bära mig till sängen sen. Vi tävlade i tvspel en onsdagskväll, men gav upp och kysstes istället. Mitt emot varandra på en kinarestaurang med dov belysning verkade det som om han försökte ta upp något viktigt, men han fick inte fram det och sa något om maten istället. Jag kallar honom för min och jag hoppas att han kommer bli det snart. Innan mitt hjärta går sönder i hundratusen bitar.




via The Tangent Universe

Medan solen gick ner bakom gulmålade radhus satt jag på en kompis altan tillsammans med några av mina bästa vänner och spelade sällskapsspel. Med vilda gester var så hysteriskt roligt att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vi åt persikosorbet med hallon till ur udda skålar med olika blommiga mönster på. När solen gått ner helt tog vi en promenad runt den här lilla småstaden. Den är ändå ganska vacker på natten.

Hela söndagen låg vi kvar i hans dubbelsäng. Pratade, hade kuddkrig och kysstes. Inget mer. Bara hans hud mot min och våra andedräkter som blandades. Han erkände att han hade svårt att visa känslor, ge komplimanger och allt sånt där. Det som jag förut tolkat som att han var ointresserad. Hans leende gjorde mig knäsvag och jag hade kunnat tillbringa resten av livet precis där, i hans säng med skrynkliga lakan. Vi satte på kaffe framåt två och kysstes lite till. Han följde mig till bussen jag skulle ta hem, en av två som går på söndagar till min lilla småstad. En adjökram och en sista kyss. Redan när jag drog mitt kort när jag gick på bussen saknade jag honom, trots att jag fortfarande kunde se hans rygg på väg hem igen.


via weheartit

Lördagskväll med ruffsigt hår och fem lager mascara. Jag och tre tjejkompisar drack mjölkdrinkar med färska jordgubbar. spelade kort och pratade sådär som man bara gör när inga killar är med. När klockan blivit elva åkte vi till grannstaden, sista bussen hade gått så vi mutade ens lillebror med hundra kronor och en puss. Vi dansade och skrattade, han skulle inte ut sa han men plötsligt kände jag någon som kittlade mig i sidan. En puss och sen försvann han igen. Som om han varit en dröm.

Fortsatte dansa. Ibland kom han förbi och fuldansade lite eller sa några ord innan han gick vidare igen. Jag kände mig bortglömd och trodde att han inte var intresserad. Hans kompis sa att det var prrecis tvärt om, fast han själv aldrig skulle säga det rätt ut. När klockan blev två höll han mig ändå i handen och jag följde med honom hem, i baksätet på en taxi antydde han ändå att det var jag som gjort det värt att betala det dyra inträdet. Men han sa det inte rätt ut. 

Jag har slarvat bort ordningen på veckodagarna, datum och till och med tider. Och min dygnsrytm ska vi inte ens prata om. Om en vecka lämnar jag den här småstaden för att åka och jobba. Tre veckor med människor jag inte känner i en stad jag knappt varit i förut. Jag kommer sakna allt här hemma så himla mycket. Även om jag annars brukar svära över att jag alltid går på samma smala trottoarer och dricker kaffe på samma café. Men jag ser det som ett äventyr och låtsas inte om klumpen av oro i magen. För det kommer nog bli jätteroligt.

Tog bussen till grannstaden, där han bor. Tiotusen fjärilar i magen. Han kom och mötte mig på stationen och log blygt. På ytterdörren stod fortfarande hans ex namn kvar bredvid hans efter flera månader. Jag blundade och gick in när han höll upp dörren för mig. Vi gick och handlade sen ihop och jag blev alldeles glad när vi mötte hans arbetskompis och han inte behövde förklara vem jag var. Som om han pratat om mig. Lagade mat medan vi pratade och skrattade åt allt möjligt, kanske mest för att vi båda var lite nervösa. Diskade ihop efteråt, krigade med handukar och kittlades. Satte på kaffe och drack till filmen om när Jönssonligan rånar Ikea som gick på tv. Vi hade båda två sett den förut och fastnade i olika samtalsämnen hela tiden istället för att titta. Jag missade sista bussen hem. Han sa att han kunde köra hem mig om jag inte ville sova där, men jag sa att det gick bra ändå. Vid ett gick vi och la oss. Han tog av sig sin t-shirt och gav till mig för att sova i. Den luktade av honom.

Vi kysstes för första gången och jag var säker på att något exploderade inuti när våra läppar möttes. Utanför fönstret åskade det, blixten lyste upp rummet och jag såg att han log. Vi låg tätt i en bred säng och det var varmt trots att balkongdörren stod öppen. Ihopflätade fingrar, kyssar i nacken och världens skönaste känsla i magen. Alarmet stod på 6:00 och vi bestämde oss för att sova. Några minuter senare kysstes vi igen. Bestämde att vi skulle sova och kysstes igen. Bestämde att vi skulle sova och kysstes igen. Klockan var tre innan vi kunde somna, med min kind mot hans bröst. Utanför smattrade regnet mot rutan.

När hans mobil ringde låg vi fortfarande tätt intill varandra. Vi gick upp och åt frukost innan han körde mig till centralen så att jag kunde ta bussen hem. Han skulle jobba. Innan jag gick ur bilen fick jag en kyss och även om vi inte sa något om det tyckte jag mig kunna se orden "jag tycker om dig" i hans ögon. För jag tror inte att det var inbillning.




1. via A Work of Fiction   2. uknown

En promenad runt staden. Vi pratade om sånt vi annars låtsas ha glömt, för att det egentligen borde vara så. En fyllekommentar från i höstas. Någon som aldrig ringde. Borttappade favoritarmband. Det var solsken, men irriterande blåsigt. Han ringde, med något sorgset i rösten. Som om han skulle börja gråta. Det kändes så himla fint att han valde att ringa till mig, även fast vi inte pratade speciellt mycket om anledningen till det sen. Men det varverkligen som om jag var viktig för honom. I hemlighet ibland kallar jag honom för min, men bara i tanken.  

Tog den tidigaste bussen bort från den här småstaden, bytte till en annan buss och hoppade sen på tåget mot göteborg. Det var fullsatt och vi trängdes alla fyra på två säten. Satt med huvudet tätt mot en killkompis bröst och jag förstod hur det såg ut, men vi har aldrig känt något sånt även om alla tror det. Fast han luktar himla gott och får mig alltid att skratta med sina ironiska skämt. Men hans ex några rader bort försökte döda mig med blicken. Jag struntade faktsikt i det.

Drack iste på centralen innan vi promenerade till Liseberg och ställde oss i kö. Klockan var bara snart elva, men det var redan jättevarmt i luften. Först åkte vi slänggungorna, precis som varje år. Dinglade med benen och kände oss fria. Satt i gräset och åt glass. Stod i långa köer för att skrika oss hesa i uppsvinget och se hysteriskt roliga ut på fotot från balder. Det sitter på mitt kylskåp nu. Drack öl till maten på en restaurang och kollade på de utklädda kaninerna som dansade till något band som spelade. Högst uppe i det där tornet, 146 meter över havet, kändes det som om hjärtat stannade innan vi föll fritt ner igen. Efteråt ville mina ben inte sluta skaka på fem minuter, men det pirrade skönt i magen. Provade popcorn med choklad och vann en stjärnvinst.

En himla fin dag, tänkte jag för mig själv på tåget hem. När de andra hade somnat och jag satt vaken och kollade på min egen reflexion i fönstret.


via hell is empty an all the devils are here.

En ledig torsdag. En kompis hade fyllt år och vi grillade kycklingspett och drack annanasdrinkar hemma hos henne.  Spelade spel och skattade oss till kramp i magen åt interskämt. Tog bussen till en stad några mil bort för att gå ut och dansa tills det blev morgon. Om vi orkade. När världen runt omkring blev för stabil igen trängdes vi i baren för att köpa persikoshots eller ett glas vin.

Han skulle varit där men kom inte in. Det var fullt. Vi bestämde att träffas utanför vid stängning och stod och pratade, mest med ord som egentligen inte hörde ihop. Hans leende gjorde mig nervös. Tänk om han inte ville ha mig? En kram och ett hej då som kändes som slutet, på vad det nu var vi hade. Jag gick sönder, hade hoppats på så mycket. Kanske för mycket som jag ofta gör. Svor över honom tills han skickade ett sms, lika ledsen som jag. Funderade på vad livet handlade om innnan jag träffade honom. Kom inte på något. Solen hade redan gått upp helt när vi sa god natt till varandra via telefon.

Dagarna flyter ihop. Allt är helt åt helvete. Har jobbat och skrattat så att jag knappt kan andas åt opassande skämt i möten. Har tagit långa kvällspromenader med människor jag tycker om. Har suttit och druckigt te i ett kök med blåa tapeter och pratat om hästrädsla och otrohet. Har pratat med honom i telefon varje kväll tills vi somnat och allt med honom är bara så himla fint. Har beställt hämtmat och suttit i stadsparken och ätit under en filt mot blåsten. Allt flyter ihop. Det borde vara fantastiskt men det känns bara hopplöst. Helt år helvete. Och jag vet inte varför den där ständiga känslan av tomhet ständigt tar över.