Tiden går så himla fort. Jag räknar honom som min, även om han egentligen nog inte är det. Kanske kommer han aldrig bli det heller. Vi satt vid en sjö och såg på solnedgången medan vi drack kaffe. Hans ögon var fästa på mig hela tiden men han höll mig inte i handen. En annan gång i hans soffa såg vi Män som hatar kvinnor och sen de andra två också. Jag somnade mot hans axel och han fick bära mig till sängen sen. Vi tävlade i tvspel en onsdagskväll, men gav upp och kysstes istället. Mitt emot varandra på en kinarestaurang med dov belysning verkade det som om han försökte ta upp något viktigt, men han fick inte fram det och sa något om maten istället. Jag kallar honom för min och jag hoppas att han kommer bli det snart. Innan mitt hjärta går sönder i hundratusen bitar.




via The Tangent Universe