Söndagskväll och det första ljuset i adventsstaken var tänt. De första lussebullarna smakade ovanligt gott, sådär som de bara gör på första advent. På kvällen hade det slutat snöa för första gången på en vecka och jag halkade hem till en kompis för att dricka glögg. Vi struntade i pepparkakor och sånt som hör till och blandade vitlöksdipp istället och letade rätt på en påse chips. Jättestarka chilichips fick gå, även fast det nästan sved i munnen om man tog lite för mycket dipp. Vi spelade ett spel med frågor om helt onödiga kunskaper och skrattade åt udda fobier. VId tolv halkade jag hem igen med mössan neddragen långt ner över öronen.

På bloggen 530 742 skäl är månadens tema kroppen. Jag har skickat in en text som finns att läsa här och som handlar om hur jag ser på min kropp. Om hur jag blev sjuk i anorexi som 13-åring. Om hur jag idag är frisk. Om hur jag ändå aldrig kan se mig själv i spegeln utan att känna mig tjock. Om hur jag önskar att jag kunde känna mig vackrast i världen.

Kaffedrinkar med grädde, en uppdrucken och en utspilld på golvet. Skratt till gamla festbilder från tiden innan studenten. Vi vandrade vidare i slasket mot det enda utestället som finns här och som alla går till, men ingen egentligen gillar. Musiken var för hög för att beställa cider utan att peka och det var mycket folk. Sådär så att det var trångt och nästan omöjligt att dansa. Jag såg honom i vimmlet, men tror inte att han såg mig. Mest för att jag inte ville träffa honom efter alla uteblivna sms. Ville inte få kvällen förstörd. Men jag rökte cigarett efter cigarett och hoppades på att han skulle se mig. Det gjorde han inte. Vid stängning höll jag fast vi någon utan namn, men med en randig tröja och fina ögon. En bit bakom stod han med en annan tjej under armen och det sved i hjärtat. Det regnade ute. Precis som det skulle ha gjort om allt hade varit en film. Lämnade han med de fina ögonen kvar utanför entrén och gick hem med en tjejkompis istället. Efter att vi gått åt olika håll såg jag hans långa gestalt skynda hem med jackan uppdragen i halsen. Och han var ensam.




weheartit

Min rullgardin är trasig. Den har fastnat med en decimeter kvar till fönsterbrädan och går inte att få varken upp eller ner. På natten lyser det orangea ljuset från gatlyktorna rakt i mina ögon och på dagen är det alldeles mörkt. Jag tog mörkret som en anledning att gå i pyjamas enda fram till klockan tre på min lediga dag. Men jag hade hoppats på ett sms. Eller i alla fall något.


via Where There Is Love, There is Life

Nybakade chokladmuffins som nästan var lite för kladdiga i mitten, gul färg på armbågen och varning för snökaos. Jag bestämde mig i förra veckan för att aldrig mer skicka några sms till dig. Ville spela svår så att du skulle sakna mig. Åtta dagar och några timmar senare klickar jag ändå på sänd. Du svarar, men det känns som om allt ändå är över. Innan det börjat.

En varm kofta mot höstrusket och dimman. En fjantig film som jag grät mig igenom, även fast jag inte hängde med i handlingen. Sms som aldrig kom. Vänner som drog skämt om mig som stack i hjärtat. Nariga läppar som smakade blod. Allt blev till tårar mot mina vinterbleka kinder.


via andicontinuetowonder...

Höstlöven låg bruna mot marken förut när jag gick från bussen i mörkret. Inte ens neonfärgat nagellack eller apelsinjuice gjorde att det kändes midre dystert. Sommaren verkade längre bort än någonsin. Ge mig lite solsken igen så att jag kommer upp på fötter.


unknown

Killen jag skulle träffa igår blev sjuk. Istället för att hoppas att han ska krya på sig så står jag framför spegeln och ser alla fel hos mig. Allt som kan fått honom att stanna hemma, även fast han aldrig träffat mig innan. Mina knän är sneda, min mage är lite bullig och min nacke är knotig. Det är svårt att se sig själv som något fint när alla man träffar behandlar en som om man inte betydde något alls.

Fast kvällen blev fin ändå. Fula 3D glasögon som aldrig ville sitta kvar på näsan. Popcorn med kanelsmak, som vi åt när filmen var slut i bilen på väg hem istället för till den blodiga filmen. Kassörskor med namnskyltarna upp och ned. Det är tur att mina vänner är fina i alla fall. Otroligt fina! 



via heartshapedbruises