Snöblandat regn och grå himmel. Tvättdag. Tillbringade fyra timmar i tvättstugan med krånglande maskiner oeh rödvinsfläckar. Än har jag inte träffat honom, inte ens sett honom på håll sen i söndags på morgonen. Kanske är det lika bra, så hinner jag glömma. Ingen vill ändå träffa mig igen. Att jag bor 35 mil bort nu ändrar ingenting, för man kan aldrig fly från sig själv.

Maskeradsittning med cirkustema. Jag hade druckit för mycket rödvin på förfesten och tappat bort en vante och mitt pennfack men var glad ändå. Det hängde vimplar i taket och vi fick en välkomstdrink som smakade precis som min farmors hemmagjorda saft. Min bordsherre lurade i mig, och alla andra, hur knäppa saker som helst och vägrade erkänna vad som var sant förrän vid efterrätten. Tydligen är det fler som dör av fallande kokosnötter än som blir dödade av hajar. Mötte en killes, som går samma program som jag fast året över, blick från andra sidan rummet aldelles för många gånger. Efter maten och fem tequilashots var det dags för dans. Min utklädnad hade kommit bort och min bordsherre hånglade med killen mitt emot.

 

Tiden rusade förbi när vi dansade så att det blev imma på fönsterrutorna. Plötsligt satt jag på en parkbänk på innergården tillsammans med massa andra. Bredvid mig satt han från året över mig, han med sin charmiga gotländska och som jag alltid har roligt med. Vi pratade egentligen mer med alla andra än med varandra, men han höll min hand i sin under bordet hela tiden. Någon timme innan stängning reste vi oss utan ett ord för att gå hem till honom. Det var minusgrader och min cykel stod kvarglömd på förfesten, så vi gick och min hand utan vante frös till is. Hemma hos honom satte vi på te och mös ner oss under en filt i soffan. Varma andedräkter som blandades och en känsla i magen av att jag aldrig ville att det skulle ta slut.

 

Morgonen efter vaknade jag på hans arm och han följde mig hem, han skulle ändå till affären. Vi pratade om fåglar och efter att vi kramats hejdå gick jag de tre trapporna upp till mig och kröp ner i sängen igen. Jag hade velat säga nått om att det kändes som mer än bara sex, som nått mer än alla killar jag fyller tomheten med. Men jag sa ingenting.

 

Uppsala är fantastiskt och jag älskar varje minut. Jag kan inte sätta ord på hur faktastiskt det känns att kunna andas igen. Att leva. Två månader har jag bott här och det är kanske de två bästa månaderna i mitt liv. Fuldansa på bord, gå på fest med en mammut, plugga mitt i natten på skolan, ordna galna korridorsfester en lördag där sista gästen gick hem på måndagen, cykla vilse utan att bry sig, sitta och fika i sju timmar, vara stupfull klockan 2 efter en tenta, äta nudlar för att studielånet är slut, promenera hem morgonen efter, öl för 19 kronor, tvätta istället för att tentaplugga, festa en tisdag, onsdag, eller kanske till och med måndag och att dagen efter läsa knäppa saker i sin sångbok. Jag älskar det!