let me stay please oh let me stay like this

Inget känns mysigare när det är kallt än att krypa upp under en filt, plocka fram chips och se på film med fina vänner. För tredje gången i år kollade vi på Scott Pilgrim Vs. The world, om den bandspelande nörden som måste besegra sin nya dejts sju onda ex om de ska kunna fortsätta träffas. Ingen annan film är varken roligare eller finare just nu.


för du skär, skär som laser och jag förlorar hur jag än gör

Trodde att allt skulle sluta bra, att jag äntligen hittat det där som jag letat efter. Honom med stort H, som de så klychigt står i farmors veckotidningar. Någon att prata med när nätterna känns för långa. Någon som kysser mig så att det pirrar enda ner i tårna, men så att det ändå känns förutsägbart och tryggt. Någon som lär mig kroppsdelarna på sitt modersmål genom att röra vid mig och viska namnet i mitt öra. Någon som försöker sluta snusa eftersom jag inte tycker om smaken. Någon som avslutar alla sina sms med puss, även fast jag säger att det är ganska töntigt. Någon vars bröst passar perfekt att luta mitt huvud mot. Någon som kallar mig älskling på franska, bara för att han tycker att det känns sådär romantiskt som i filmer. Någon som har ett irriterande skägg, men som ändå ser sådär manligt sexig ut i det. Någon som dricker cider på fest när jag inte är med och förklarar det med: "då smakar det som om jag kysst dig". Någon som för en gångs skull känner likadant.

Men det blev inget och efter nyår flyttar han från staden, så jag slipper i alla fall se honom. Men jag ältar vad som kan ha gått fel, varför han inte vill ha mig längre. Han har inte ens sagt nått, men jag vet att det tagit slut innan det ens börjat på riktigt. Men jag hoppas ändå på att jag ska ha fel, att jag bara missförstått allt.




via weheartit


och jag blöder ihjäl

Feber. Muskelvärk. Rinnande näsa. Huvudvärk. Bihålor som börjar kännas inflammerade. Jag vill inte vara med längre! När jag för första gången är ledig mer än två dagar i streck på ett halvår så kan jag inte gå upp ur sängen. Kul, verkligen jättekul. Och tydligen slarvade jag bort mitt ID-kort i dimman på juldagen, så jag får inte ens ut mina receptbelagda mediciner som jag skulle behöva. Skjut mig, tack.

last day of magic put a hole right through the eye of the storm

Jag kunde inte sova. Bakom min trasiga rullgardin skymtade fullmånen fram. Klockan hade passerat ett och varje gång jag nästan somnade så föll jag, trots att jag fortfarande låg kvar stilla i sängen. Jag gav upp någonstans efter två och började läsa Utrop av Céline Curiol. Så himla fin, redan efter första stycket fastnade jag.

"De har känt varandra länge. Hon kan inte minnas första gången de träffades, platsen, den exakta dagen, om de skakade hans eller om de pussade varandra på kind. Hon har heller aldrig tänkt på att fråga honom. Det finns däremot en första minnesbild. Hon höll på att ta på sig kappan i den trånga entrén till en stökig lägenhet när hon kom på honom med att se förargad ut. Kvinnan so han hade flirtat med hela kvällen vägrade följa med honom därifrån. Han försökte enträget övertala henne, men orden föll i bitar inför den majestätiska varelsen. Hon tänkte att det måste kännas outhärdligt för honom att i det ögonblicket plötsligt bli berövad sina känslors föremål. Och hon hade blivit rörd av att se honom sådan, förälskad. Hon hade trängt sig emellan dem och sagt, jag går nu. Men han hade inte svarat. Hans hår och händer minns hon fortfarande. Deras struktur, färg, storlek och form har hon en mycket tydlig bild av. Kanske för att det hon spontan helst av allt vill är att röra vid dem, vilket skulle innebära att hon fick komma honom nära."

När det började ljusna i mitt sovrum hade jag läst ut hela boken och den lämnade kvar ett avtryck någonstans bakom revbenen. För det kändes, en vilsen kvinna som vill få mannen hon älskar men egentligen behöver hitta sig själv. Inte honom. Bland tågutrop, middagar och möten med främlingar så känner jag hur hennes hjärta pulserar och för en sekund känns det inte lika ensamt. Det är inte bara jag som inte vet vem jag är.

man måste dö några gånger innan man kan leva

Jag var tröttare än någonsin tidigare och hade en förkylning i kroppen, men jobbade ändå för att juldagen ger dubbel lön. Efter mitt pass hamnade jag på en förfest i den här stadens enda hus med fler än tre våningar och sminkade över mina trötta ögon med glitter. Någon gång efter elva tog vi hissen ner för att gå vidare ut i kylan, till ett annat ställe än vanligt och som bara är öppet någon gång ibland. Det var kö och jag rökte upp ett halvt paket cigaretter bara för att ha något att göra. Inne var det redan fullt och de spelade bra musik. En bra kväll, så det spelade ingen roll att mitt ex var där med sin nya eller att de hånglade mitt på golvet bredvid mig. Inte alls. Jag gjorde bara som Annika Norlin sjunger och fortsatte dansa. Och jag ska dansa, fastän hjärtat brister. Ska dansa, fastän hjärtat brister.

Gamla klasskompisar som flyttat från staden, men som var på besök över jul, frågade inte vad jag gjorde. De visste väl att allt här var precis som vanligt, istället fick jag massa kramar, som om de ville muntra upp mig för att jag blivit kvar. Så kändes det i alla fall. Fick en snabb kyss av en jobbarkompis som ibland fastnar med sin blick i min eller råkar lägga sin hand på mitt lår när vi har samma pass. Hans blick var suddig och han var tvungen att böja sig ner, trots att jag stod på tå. Sen försvann han och jag dansade mer.

Efteråt gick jag hem med en kompis och vi ramlade inte en enda gång trots att gatorna var glashala. Mina fötter värkte av för höga klackar och min ena nagel hade gått av. Men det var en bra kväll.




1. i found myself in wonderland, with you.  2. weheartit 


because i'm the escapologist

Det var julafton igår. Snön låg vit över alla gator, tak och oanvända bilar. Det var fjorton minusgrader och det blåste hårt i mitt ömma ansikte. Jag jobbade tredubbla pass på jobbet; tidig morgon, eftermiddag och natt. Tre timmar, mellan passet på eftermiddagen och innan jag skyndade tillbaka igen för att gå på nattpasset, gick jag hem till mamma och pappa och åt julmat och bytte julklappar. Trots allt var det en helt okej jul, även om ryggen värker idag.

i need somebody who can make me feel alright

Mellan alla extra arbetspass nu i jul, som jag egentligen inte orkar med men inte har råd att tacka nej till, så bakar jag julgodis. Nötbräck, mozartkulor, knäck, fudge, rocky road och marsmallows. Bakar mig igenom hela receptboken för att distraheras från att titta på mobildisplayen var tredje sekund. "Men nu har han säkert skickat!" Men det har han aldrig. Så jag slår upp ett nytt recept och fortsätter, lite mindre entusiastiskt än tidigare.

can you hear the horses because here they come

Jordgubbste, bullar och hemgjorda marknadskarameller. Två dagar till julafton. En fjantig film i bakgrunden medan jag färgade hennes hår brunt. I huvudet virvlade meningar ur Drömstället av Melissa Bank fortfarande omkring om att aldrig känna sig hemma, aldrig passa in eller veta vart man ska. Jag läste den i natt och kände mig lika osäker som vanligt, bara mindre ensam. Hennes hår blev alldeles för rött, men egentligen var det väl fint det också.


thrilld

tick tick tick tick on the watch and life’s too short for me to stop

Igår bakade jag pepparkakor hemma hos en kompis. Vårt pepparkakshus blev lite skevt och skorstenen blev bränd, men det täckte vi över med kristyr och godis. Det var lite svårare att baka när tre bushundar ville vara med för att kunna försöka äta upp degen i smyg. Men hundpussar var himla trevligt att få som adjö innan jag vandrade vidare till julfesten med jobbet. Vi åt klassisk julmat, skrev julklappsrim om skoteroveraller och andra knepiga presenter, hade spontan allsång och dansade lite runt borden. Fint!




1. FFFFOUND! 2. weheartit


and with my dynamite i can take over the world

En lördagskväll. Rosa, urtvättade pyjamasbyxor i flanell som jag haft i många år. Vi drack cider och sjöng singstar med munnarna fulla av julgodis. Pyjamasparty, precis som när man var liten. Vi berättade hemligheter och lekte sanning och konka precis som då. Men standard frågan var visst inte "Vilka har du pussat?" längre.


mår jag bra? nej inte ett dugg jag måste bo-bo-bo-bort men jag har inte råd

Det ligger två decimeter snö på vägarna. Tidigt i morses, precis innan sex, pulsade jag till jobbet. Snö upp till knäna. Snö innanför jackan. Snö i skorna. Snö. Snö. Snö. På lunchrasten läste jag  ut man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Clarie Castillon. Himla sorglig, men väldigt fin. Sen pulsade jag hem igen genom snön.


via and i continue to wonder...

snälla kom närmre, snälla kom närmre

Jag var full och kände mig ensam. Det var inte alls samma sak som förra helgen trots att jag satt vid samma köksbord och borde ha lika kul. Han var inte där, skulle visst jobba tidigt. En gemensam kompis satt bredvid. Kanske såg han tomheten i mina ögon.

– Hånglade ni förra helgen?

– Tror inte...

– Han säger det ju!

– Tror inte jag vill prata om det.

– Vadå? Han var jätteledsen sen för att det inte blev nått.

– Fast det var ju han som dissade mig. Han svarade inte ens på mina sms.

– Men han trodde att du inte var intresserad för att du inte ville ses först.

– Jag jobbade ju, de var han som inte ville ses!

– Lugna ner dig, skicka ett sms. Be honom komma hit.

Han svarade och även fast han inte kunde komma så kändes allt rätt igen. Allt var ett missförstånd. Och jag är säker på att något brann upp inuti mig, för det kändes varmare än någonsin förr i hjärtat.


unknown

just give me something that i can't destroy

Tre dagar. Sen gick allt sönder igen och jag vet inte ens varför han struntade i att svara på mina sms. Jag satte upp håret i samma slarviga frisyr som vanligt och sminkade över mina tårar. För nu är jag så trött på att vara ensam. Och ännu tröttare på mig själv.  




unknown

i'm like a child except my imagination's lost

Istället för julklappar köpte jag en rutig kappa på rea. Den är alldeles för kall för att använda annat än på våren, men jag tog på mig den direkt. Virade en halsduk många varv runt halsen och gick hem till en kompis. Vi låg på golvet och spelade Tekken medan vi skrattade och skrek av inlevelse. Det var ännu kallare att gå hem sen.

i start out with good intentions but mess it up like all the time

Och jag vaknade med snussmak i munnen på söndagen. Hans kyssar var inte det första jag tänkte på, men det som hela tiden snurrade i huvudet medan jag var på jobbet med bakfyllan sprängande bakom ögonen. Gårdagens fina timmar vid ett köksbord fullt med tomma flaskor och burkar. Hans fumliga händer som tappade chips istället för att ta på mig och hur han flyttade sitt ansikte så nära mitt, att hans andedräkt värmde mina kinder, men inte kysste mig. Inte förrän senare. Vi pratade och pratade. Om allt från jobb till fräknar och sexiga språk.

I söndags väntade jag på ett samtal, ett sms eller vad som helst. När jag nästan gett upp hörde han av sig och vi pratade och det kändes bra. Men jag antar att det kommer spricka snart. Det gör det ju alltid, så varför skulle någonting vara annorlunda den här gången? Men snälla, säg att det är annorlunda. Snälla. Snälla.




FFFFOUND!


jag bara väntar här tills mörkret behagar försvinna

En fredagskväll när termometern bara visar fem minusgrader. Jobb, ryggvärk och strumpbyxor med hål i. Tillsammans med världens roligaste kollega går sex timmars jobb som en dans och jag hade träningsvärk i magen efteråt av allt skratt. Det är så det ska vara jämt!


och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om

Klockan tio på lördagskvällen låg jag på en matta och skrattade som om jag var lyckligast i världen, men det var nog mest alkohol. Och fina vänner också så klart. Min klänning satt snett och en kompis kitlade mig under fötterna, precis där jag hade hål i strumporna. Vi snubblade iväg sen till stadens enda uteställe, precis som som så många andra gånger. Vi dansade, dansade och dansade. Han jag träffade nu i höstas som slutat höra av sig var där och han pratade med mig som om ingenting hänt. Jag svarade bara snabbt, ville inte slösa bort min glädje på någon som säkert skulle få mig ledsen. "Äh, du ska inte vara ledsen. Skit i honom, han är ändå inget för dig", "Du är värd någon bättre" och "Han borde fan ångra att han dissade dig för du är så mycket bättre än han". Det kändes ganska bra ändå, oväntat bra. Världens finaste vänner! 

Efterfest med singstar, pepparkakor och mycket halvsovande i soffan. När han pratade med mig sen så glömde jag svara och det gjorde mig ingenting. Han gick hem tidigt. Jag fastande i köket med en av hans kompisar och drack vin direkt ur flaskan och åt dillchips, fast ingen av oss egentligen gillar det. Minuterna blev till flera timmar utan att vi märkte det när vi pratade. Vid fem snubblade vi hem i kylan. Mina tänder skallrade hela vägen trots att han hade sina armar tätt runt mig, det gick knappt att gå. När vi skulle skiljas åt kysste han mig, men missade och träffade mitt i ögat istället. Ett försök till och jag kände hur något blixtrade inuti, precis vid hjärtat. Han smakade snus och jag lyckades inte borsta bort smaken sen även fast jag försökte. Han stod kvar och såg mig gå och jag tänker inte sluta hoppas. För det var länge någon fick mig att känna mig så trygg. Så kanske är det rätt den här gången.


lovepictures


let's do something out of the ordinary let's do it good and do it now

Snön smälter utanför på gatorna och blir till en decimeter slask som letar sig in i skorna, i strumporna och enda in i själen. Det känns så i alla fall. I natt låg jag vaken och läste, för mina ögonlock vägrade stänga sig. Skaver av Titti Persson. Småstadsliv som det är på riktigt, tro mig jag vet.

she said: maybe there's a bit of me waiting for a bit of you, baby

Glögg, hemgjord ischoklad och gåtor om julmat är ett perfekt sätt att spendera en ledig eftermiddag på. På vägen hem tittade jag in genom fönstren till ett café här och upptäckte en snygg ung man, som ibland åker samma buss som jag, i kön. Han mötte min blick och log. Mitt frusna hjärta tinade och jag log tillbaka. Försiktigt vände jag mig om sen och han följde mig med blicken. Och ingen annan person fanns ens i närheten. Det var åt mig han hade lett! Vardagslycka, tror jag det kallas.


unknown


find a cure find a cure for my life

Lördagskväll. Hemma vid en väns köksbord spelade vi Galenpanna och drack julcider. Vi såg nog tokiga ut med gummiband runt huvudet med lappar som spretade åt alla håll och envisades med att ramla av hela tiden. Vi skrattade så att det värkte i kinderna och jag glömde bort hur min mage krampade, som den hade gjort hela dagen utan anledning. Men när jag gick hem sen ganska tidigt gjorde det så ont att jag nätt och jämnt orkade hem och i säng. Idag stannar jag inne och hoppas att det går över. Min kropp gör aldrig som jag vill.

this town has got the youth of me

Några timmars vandrande på vår lokala julmarknad för att se handmålade brevlådor och vita betongänglar. Frusna tår, glöggfläckar på min vita jacka och ruffsigt hår gömt under en mössa. Jag köpte hemgjort godis som tog slut direkt, precis som varje år. När våra magar började kurra trängdes vi inne på en fullsatt restaurang för att äta grillade baguetter med salami och brieost. Och för en gångs skulle kändes min hemstad nästan sådär idyllisk som alla turister tycker att den verkar.


via don't look back

jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du i mitt hjärta

Tre kompisar från min gamla gymnasieklass hälsade på och vi åt pizza. Sådär som vi alltid gjorde då för att överleva när det var fisk i skolmatsalen. Vi fnissade högre och högre medan glasen tömdes. Vi pratade minnen, som skakande ben innan framträdanden och gardinupphängningar i skolcafeterian. Det var gratis inträde på det där enda utestället som finns i vår lilla stad och vi hoppade i snödrivor på vägen dit. I garderoben jobbade en pojke jag låg med en gång i somras och jag rodnande när han log mot mig. I hans ögon såg jag att han kände igen mig och jag log tillbaka. 

Det var en kvart innan stängning i augusti. De började bli mörkt tidigare och tidigare men det var fortfarande varmt ute hela nätterna. Mannen jag tyckte om mer än något annat ville ha mig för en gång skull, men jag var trött på att jag aldrig betydde något för honom. Jag vände bort ansiktet när han försökte kyssa mig och låste toalettdörren om mig och grät istället. Sen träffade jag honom, han som ibland jobbar i garderoben. Tydligen hade vi gått på samma skola och han visste vad jag hette. Med fem minuter kvar av kvällen gick vi ut och vi fick våra jackor först av hans jobbarkompisar. I ögonvrån såg jag hans, som trott att jag alltid är hans när han vill, förvånade blick och jag kände mig stark. Vi såg solen gå upp över ån igen innan vi gick hem och trots att vi kunde prata om allt så visste vi båda att det inte skulle vara samma sak någonsin igen. Det var bara en enda natt som det var vi. Kvällen efter fick han den andra mig igen och jag kände mig så himla svag igen.

Vi fick lysande armband när vi kom och jag hoppade lite i otakt hela kvällen. En kille med vit skjorta viskade flera gånger fel låttext i mitt öra och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Gubben i lådan som sista låt gjorde allt extra fint. Sen hämtade jag min jacka och fick ett "kul att se dig" från garderobskillen innan jag gled hela vägen hem på de hala gatorna.


and i hear trumpets ringing in my head before i go to sleep

En övernattning som när man var liten. Ostbågar, madrass på golvet och frukost i pyjamas. Runt två somnade vi efter flera timmars prat om allt från kärlek till hur man lättast undviker att få is på bilrutorna, även fast vi inte har körkort.


weheartit

blås lite här där det gör ont det kanske ger sig

Sena nätter när jag känner mig ensam så är det så lätt att följa med någon hem. Hud mot hud. Klychiga komplimanger om vackra ögon. Någon som smeker en varm. Andedräkter som blandas. Att få somna på någons arm. Och morgonen efter lyssnar jag alltid på den här medan jag går hem och känner mig lika ensam igen.







1 & 2. and i continue to wonder...    3. fuckthesex


i'm not drowning fast enough

Med iskristaller i ögonfransarna och fodrade kängor gick jag till apoteket för att köpa en salva mot min nariga hud. Tjugo minusgrader, sa termometern. I kön hörde jag en röst jag kände igen, som en tidig morgon i sommras stönade mitt namn med hes röst. Eller egentligen fel namn, men det märkte jag knappt då.

Vi låg på golvet i en sommarlovsstängd skola och hade slarvat bort våra jackor någonstans. En flaska Mintu mot de 15 plusgraderna som då kändes som Nordpolen, allra minst. Hans mun som var så nära min att jag kunde känna värmen från hans andedräkt. Vi sjöng vartannat ord i de där låtarna av The Strokes som vi båda älskade och han nynnade alla intron tyst i mitt öra. "Du vet att jag har flickvän, varför är du så jävla fin?" Han kysste mig sekunden efteråt. När jag vaknade på samma golv lite senare sken solen in genom de dammiga fönstren och klockan hade passerat tolv. Han sov fortfarande. Letade mig ut genom tomma korridorer med bultande huvudvärk och en tröja som hamnat bakochfram. Kvar låg han som skulle kunnat bli den som fick ett hjärta bakom sitt namn i telefonboken, för jag gillade till och med hans barnsliga dialekt. Men 4 timmar bort med bil hade någon annan redan skrivit in det där hjärtat bakom hans namn och jag lämnade honom istället bakom mig. Mitt dåliga samvete raderade hans meddelanden på facebook och ignorerade alla hans samtal tills han gav upp. Men jag tänkte på honom varje kväll. Precis som hon som fortfarande kan kalla honom för sin pojkvän antagligen gjorde.

Han mötte snabbt min blick i kön som om inget hänt. Men jag föll. 129 kronor. En påse som nästan var lite för liten. Sen ut i kylan igen. I'm not drowning fast enough, som vi sjöng den där natten.


thrilld

RSS 2.0