Lördagskväll på en kompis balkong, under varsin filt för att det var för kallt för nylonstrumpor trots att det inte ens hunnit bli augusti. Mitt emot hade någon fest och de skrek att vi borde komma dit. Vi satt kvar. Rökte cigarett efter cigarett och spelade kort under glada skratt. Vi förde noggran statistik över vem som vann och tävlade om att komma först till 50 vinster. Han skickade sms, men han var alldeles för full för att jag skulle kunna förstå dom. Kanske skulle dom inte ens till mig. Det var fuktigt i luften av dimma och man såg ingenting fråmåt halv två. Vi hade hade tappat bort oss i vinststatistiken och hade lagt bort kortleken. Istället satt vi och försökte komma på repliker ur gamla teaterpjäser vi spelat tillsammans och saknnde att stå på scen. När jag gick hem sen mötte jag en vinglig kille, som jag alltid brukar falla för när hans blick fastnar i min, utanför den nattöppna pizzerian. "Vet du hur jävla vacker du är? Och det säger jag inte bara för att jag är full." Han fick en kram och sen fortsatte jag hem i dimman. Jag kände att han följde mig med blicken tills min rygg försvann i dimman.


via weheartit

Låg i en soffa på altanen hemma hos en kompis medan fredagen blev till lördag. Ruffsigt hår och en sjal virad två varv runt halsen mot den kyliga kvällsluften. Vi drack vin och lyssnade på vart jag mig i världen vänder medan vi längtade bort härifrån. Han är bara hemma över sommaren, sen flyttar han tillbaka till sin nya hemstad 20 mil bort igen. Jag vill också, men varje gång jag slår min chefs nummer för att säga upp mig fegar jag ur. Och stannar kvar här och går på samma trottoarer och köper samma frukostyoghurt i samma icaaffär.

Vi pratar i telefon medans jag går hem på regnvåta trottoarer när klockan redan hunnit bli halv tolv, trots att han ska upp och jobba dagen efter. Om konstiga saker vi ätit till kvällsmat, vädret och när vi ska ses. Det var ett tag sen vi pratade ordentligt och jag kom på mig själv med att ha saknat hans röst mer än jag trodde var möjligt. Efter att vi lagt på så skickar han ett sms bara för att säga god natt en gång till. Och jag vill så gärna kunna kalla honom min på riktigt snart.




1. unknown   2. via when you grow upp, your heart dies

Satt i en park och såg solen gå ned bakom hyreshuset där jag i höstas brukade vakna alldeles för många söndagsmorgonar. Tre trappor upp. Jag minns fortfarande lukten i trapphuset: curry och plast. Vi träffas fortfarande ibland han och jag, men han har klippt sig och tydligen träffat någon. Jag såg att det lös i hans sovrumsfönstret, det femte från vänster. Saknade plötsligt hur han brukade se på mig, som om jag var viktigt.

Vände ryggen mot hans hus, honom och alla minnen. Jag och några kompisar hade köpt glass, en Ben & Jerrys smak ingen av oss testat förut. Vi åt direkt ur burken med rosa plastskedar. Skrattade, pratade om gånger vi gått vilse och tävlade om vem som hittade flest chokladbitar i glassen. När det var mörkt började vi gå hemåt, men stannade på vägen för att gunga.


via weheartit

Min väckarklocka har stannat på kvart i tre. På riktigt flyger tiden förbi och sommaren är snart slut. Men i mitt sovrum är klockan alltid kvart i tre och det känns skönt. Som om ingenting någonsin ändras. Jag försöker låtsas at ingenting spelar någon roll, men det gör det. Några av mina bästa vänner hälsar inte ens längre när vi möts på stan och jag har gått sönder. Men i mitt sovrum är klockan fortfarande kvart i tre och jag är också bjuden på helgens grillfest.

Torsdagskväll och jag satt i gräset med en kompis under ett stort träd i parken. Det regnade, men bara så lite att det egentligen inte spelade någon roll. Det var någon konsert med folkmusik på friluftscenen och musiken letade sig bort till oss. Vi pratade om saker som hänt, rökte några John Silver för mycket, åt egenplockade hallon och kastade pinnar på varandra. Fin kväll.


via weheartit

Varje natt ligger jag vaken och stirrar i taket i flera timmar innan jag lyckas somna. Jag läser böcker, gamla smskonversationer, skvallertidningar eller vad som helst bara för att få tiden att gå och ögonlocken att bli tunga. Egentligen är jag jättetrött. I natt hann jag läsa ut hela Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson. Jättebra, precis som alla hennes böcker, om att försöka hitta någon mening i allt kaos. Och igår Annie Proulux novellsamling där Brokeback Mountain finns med.

Sömnlösa nätter ger mig för mycket tid att tänka. På att han inte hör av sig lika ofta som förut, varför han är taggad i sju nya bilder tillsammans med en annan tjej som är sötare än jag och att det är en månad sen vi sov ihop senast. Men allra mest på att jag säkert kommer att bli ensam igen, att han inte vill ha mig.


unknown

Tomhet. Tomhet. Tomhet. Jag tar en promenad med en tjej jag jobbar med och fastnar med blicken på blommorna vid vägkanten lite för ofta. Glömmer ibland bort att lyssna när hon pratar och glömmer ännu oftare bort att säga något själv. Men hon verkar inte märka något. Att låtsas är tragiskt nog min specialite.

Mitt i allt det svarta har jag ändå riktiga vänner. Som inte ger upp mig för ett enda misstag utan att ens prata om det. Och en onsdagskväll kan man sitta på en filt vid en sjö, äta choklad och skratta åt allt det där som gör ont. Låtsas att det inte finns; att allt alltid är så fint som det var just då. Det var ganska kallt i luften och bakom skogen lurade tunga regnmoln så vi åkte hem till mig och satte på tevatten. Och när min mobil pep till och han skrev en förklaring dog jag nästan av lycka. "Hej, ursäkta att jag inte svarat. Min mobil har varit trasig. Kan jag ringa? Puss" Då spelar inga halvfalska vänner i världen någon roll. Dem klarar jag mig nog utan ändå.

Han har slutat svara på mina sms. Bara sådär. Ett stort jävla tomrum i bröstet som jag inte ens vet hur jag ska försöka fylla. Jag kallade honom för min. Egentligen var han väl kanske inte det på riktigt, men vi hade ändå något tillsammans. Något vackert. Jag försöker inbilla mig att han kanske bara har dålig täckning. I fyra dagar.




1. via awesomepictures 2. via in the end they'll judge me anyway, so whatever.

Det var måndag och jag var full. Hade hamnat på en efterfest med något band som visst var ganska kända. De bjöd på mer att dricka och jag tackade ja trots att marken redan snurrade under mina fötter. Utanför skrek mina kompisar på mig och jag grät. Ingen aning om varför längre. Knappt då heller egentligen. Lyckades ändå komma hem någon gång efter två, med svarta luckor i minnet och kompisar som inte ville prata med mig. Som fortfarande inte vill det.


unknown

Fan. Fan jävla helvete. Fan. Fan. Allt är helt åt helvete nu. Det enda som gör att jag inte ger upp är att det i alla fall inte kan bli ännu värre. Jag har inte ens någon att ringa nu, så jag går tillbaka till min säng istället och drar täcket över huvudet. Jag vet inte hur jag ska orka.

Söndag. Projektet är över och jag har en enorm tomhet i mitt bröst. Kanske är det de tre finast veckorna i mitt liv. Sitter och stirrar in i min sovrumsvägg, röker cigarett efter cigarett trots att jag är inomhus. Jag gråter inte trots att det känns som om jag har ett helt hav inuti. Eller två. Och han som fick mitt hjärta att slå lite snabbare gav mig en lång kram och åkte hem till sig, 60 mil bort. Utan en enda kyss på hela tiden. Men i hans ögon såg jag något som liknade det som lös i mina ögon.





via she stole my title.

Det finns en fin ung man som jobbar med samma projekt som jag. Hans blickar möter mina på ett sätt som får mig att känna något. Eller egentligen vet jag inte; när man bor ihop isolerat är det så lätt att råka känna saker man inte borde. Och alldeles för lätt att hamna för nära varandra framför en film, eller kramas mot en vägg i ett bokförråd eller sitta uppe hela natten och prata om vad bra vi skulle passa ihop eftersom vi har så roligt tillsammans. Hans sångröst ger mig gåshud varje gång och när han sjöng den här för mig föll jag nog på riktigt. Tror jag.

- Vet du vart P tog vägen förresten? frågade en annan kollega efter att han knackat på hans dörr.
- Nä, jag har inte sett henne.
- Okej, för hon är inte på sitt rum. Tänkte att hon kanske var här.
- Nej, jag har inte sett henne sen kvällsmaten.

Han ljög. Kanske för min skull, kanske för sin egen skull. Jag hade suttit på hans rum vid bordet och bara pratat i några timmar. Jag tolkade det som att han ville vara själv med mig. Precis som alla gånger vi går undan. Men vi är alltid bara på gränsen till något, aldrig mer. Och jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att vi har det så himla roligt tillsammans jämt. Kanske räcker det.


unknown