Sommaren har rusat förbi. Jag har suttit på ett tak tre våningar upp och blickat ut över staden medan solen först gått ner för att sen gå upp igen. Tagit kvällspromenader i månskenet. Spenderat många söndagsmorgonar i någons säng med att hångla, prata och memorera alla hans tatueringar. Efterfestat i ett känt rockbands turnébuss. Tagit en sista minuten resa bort från allt. Bakat kakor fem sorters kakor tillsammans med en kompis en natt när vi inte kunde sova. Tillbringat en vecka mitt i ingenting med några av de finaste jag vet och dock även hundratusen oinbjudna myggor och två spindlar. Träffat killen jag drömt om i ett helt år och för första gången på länge blivit kär i någon som kände samma sak tills han plötsligt sa "Vi borde nog inte träffas mer, du flyttar ju ändå snart..." en lördagskväll och mitt hjärta gick sönder i tusen bitar över dansgolvet.

 

Jag har suttit på ett köksgolv och druckigt Baileys med sugrör direkt ur flaskan med min förra chefs son. Somnat på ett badrumsgolv hemma hos någon jag försökte laga mitt brusta hjärta med. Fått skavsår av att dansa för mycket varje helg. Suttit på uteserveringar och kedjerökt. Gått med bara ben trots att termometern bara visade elva grader. Hängt i parker med sällskapsspel, glass och nyplockade hallon. Suttit på efterfest och sjungit till en gittarr till klockan hunnit bli nio.

 

Men jag har inte kunnat andas. Om exakt åtta dagar flyttar jag 35 mil bort, till Uppsala för att börja plugga. Kanske kommer jag kunna andas där, i ett liten studentrum tre trappor upp med utsikt över ett gammalt träd på innergården. Jag tror nog det.