Var hemma i den lilla småstaden jag kallade hemma. Första lediga dagen på två veckor, men jag saknade redan alla de andra. De jag delat allt med; vi bor ihop, äter ihop och gör allt tillsammans. Vi duschar till och med samtidigt, bara i olika duschbås, och sjunger falskt ihop under tiden. Allt fint skulle ta minst fem hundra miljoner ord för att beskriva, men jag sparar alla minnen för ensamma dagar. En sak som är säker är att jag kommer bli otroligt gammal efter allt skrattande om det är som man säger: att ett gott skratt förlänger livet.

Han som jag, tyvärr, nog är kär i hade inte tid attt träffas. Och jag fattar inte varför jag hoppades så, det slutar ändå alltid på samma jävla sätt.