Lördagskväll och vi drack för starka drinkar på en kompis köksgolv. Hade precis blekt bort det röda ur mitt hår och var nästan blond, lite sådär guldigt blond. Någon sa att jag såg ut som Lindsay Lohan och jag visste inte om det var menat som en komplimang eller inte. Innan klockan blivit nio hamnade vi hos någon i grannstaden med en fin lägenhet, men som jag aldrig träffat innan.

Redan efter fem minuter kändes det som om jag känt alla där hela livet och jag hade så himla roligt. Dansade, skrattade, pratade och satt ute på stentrappan utanför och rökte utan jacka. För med lite fantasi kändes det nästan som vår i luften. Flirtade med han som bodde där, med hans kompis, med någon bakom mig i kön till utstället vi gick vidare till sen och fler som jag träffade där. Två av dem var visst bröder. Bara för att jag fick flirta nu och för att inget får mig att känna mig så hel som när jag duger i någon annans ögon.

Tog bussen hem efter två. Själv, men med en pirathatt jag fått av utklädd kille som var ganska lik Johnny Depp. Eller så var piratkläderna enda likheten. Jag lämnade den på sätet mittemot och halkade på höga klackar. Våren hade visst inte kommit än.

via featureless

Snön smälte bort och fyllde gatorna med smutsigt vatten. Allt var grått, grått, grått. Till och med mitt knallröda hår kändes grått och trist i spegeln. Drack en extra kopp kaffe på jobbet för att hålla mig vaken under mötet. Någon pratade om viktiga åtgärder för att förebygga brand, men allt som snurrade i mitt huvud var hans leende. Allt annat var bara grått.

En lördagskväll förstörde jag det sista som var kvar av mitt förhållande. Efter för många hallonshots och falsksång till gamla schlagerlåtar på singstar i en kompis studentkorridor mötte jag hans blick. Han som egentligen inte alls är någon jag skulle falla för men som luktar alldeles för gott, som skrattar åt samma dåliga skämt som jag gör, som förstår min kroniska sjukdom som ingen annan jag träffat eftersom han har nästan samma, som har världens vackraste nyckelben som passar så bra under min handflata och som jag kan prata med halva nätterna igenom om allt från algebra till schampo. Redan då visste jag hur det skulle sluta och när våra läppar möttes på väg till bussen till någon nattklubb var det enda jag blev förvånad över hur han fick det att pirra i min mage starkare än någonsin tidigare.

Det kändes så rätt, fast det var så himla fel. I dimman på nattklubbsgolvet skulle jag ha kunnat stannat i resten av livet med mina händer som passade så bra i hans. Vi sov tätt tillsammans på en trång madrass på vår gemensamma kompis golv i studentkorridoren, där vi redan innan bäddat. Då hade vi planerat att bara sova där, men det gjorde vi aldrig utan vi låg vakna. Kysstes, pratade och kollade varandra i ögonen medan vi försökte att inte väcka de andra. Tydligen hade de inte gått så bra.

Det var som i en film och allt kändes så stort, som om det var första gången. Ibland glömde jag nästan att andas bara för att han log. På morgonen åt vi frukost som om ingenting hänt, men vi såg i varandras ögon att om allt hade varit annorlunda skulle det kunnat bli nått stort.

Bussen passerade förbi samma hus, samma skogar och samma vattendrag på vägen hem. Jag halvsov med kinden mot rutan och drömde om något mer. Precis som varje dag. Allt är bara vanor och jag mådde illa av tristessen när jag gick av vid samma hållplats som vanligt.