Hemma igen och allt är lite bättre än förut. Jag har suttit i en soffa på café och druckigt varm choklad medan hon mittemot spillde kaffe på sina byxor mitt i en mening om att hon ska flytta. Jag kommer sakna henne. Helt plötsligt hade jag hamnat 2 mil bort  från hotellet dit vi egentligen skulle, en slags temahelg med jobbet. Men vi kom rätt sen och åt kvällsmat vid långbord och skrattade så högt att det ekade mot de stapelbara stolarna. Jag fick en extrasäng, som egentligen bara var en madrass på golvet men var glad ändå. Träffade massa gamla vänner från tidigare år och kramades medan vi pratade minnen. Träffade förra årets ragg, han var ännu lite snyggare än då men med en ny flickvän. Som tydligen var både vacker och sjöng fint. Men han hälsade glatt och hans blick mötte min alldeles för ofta genom trängseln i korridorerna. När solen gått ner hade vi äntligen skakat hand med alla och hunnit bocka av de första punkterna på helgens program. Jag vann i Med andra ord innan jag gick upp till mitt rum för att sova, i korridoren bredvid såg jag hur han vände sig om och nicka innan han stängde sin dörr. Jag drömde om honom när jag blundade.

Till frukosten var äggen för löskokta och mitt hår lite för ruffsigt, men det skulle nog bli en bra dag ändå. Tog mig igenom seminarier och möten med ett leende på läpparna. Kände mig lite tom innut i och grät i skydd av mörkret när vi såg på film på kvällen. Sminket kladdade kanske inte ut sig, eller så kollade ingen så noga för ingen komenterade det när ljuset tändes igen. Jag hamnade i köket och drack varm choklad och spelade uno tills klockan blev mycket. Mötte honom i korridoren, följde med honom genom korridorerna. Till hans kompisar som hittat en gitarr och satt och spelade. Vi sjöng med ur häftet, men höll blicken fäst på varandra istället för på texten. De gick iväg för att sova, men vi gick omvägar istället för att gå till rummen. Hamnade i relaxavdelningen och provsatt bastun, som var avstängd. Hans hand mot min kind och hans läppar tre milimeter från mina. Tunga andetag men ingen förvåning, vi hade vetat hur det skulle sluta hela tiden. Två sekunder senare låg våra kläder på golvet. Efteråt gick vi till våra rum som om ingenting hänt, men hans hand snuddade vid min midja i kön till frukostbuffén nästa morgon.

Hans flickvän kom och hämtade honom när allt var slut, jag såg dem kyssas när jag rullade min resväska genom korridoren påväg ut. Vi sa inte ens hej då. Även om jag aldrig kommer bli hans så känns det lite i hjärtat att se dem gå mot samma bil, hans arm runt hennes axlar. De hör ihop sådär självklart. Men här hemma igen ser jag inte hans ansikte framför mig och jag känner mig nöjd med helgen.

På jobbet stod mix megapol på i bakgrunden, lite för högt eftersom ingen orkade resa på sig för att sänka. Jag bet ner mina naglar, som vanligt trött på mig själv och allt runt omkring. Radiomusik har aldrig varit min grej, men mitt i en låt stannade världen. But that's all right because I like the way it hurts. Precis så. Hans leende som får mig att flyga på en sekund, men som gör ont så ont. Och jag klamrar mig patetiskt fast vid det lilla han tycker att jag är värd. Jag låter honom såra mig gång på gång för att jag inte vet hur man klarar sig ensam. Så jag lämnar staden över helgen. För att försöka få någon ordning på mitt liv utan att han ringer mitt i natten och ber mig att komma dit. Som jag alltid gör, med mitt brustna hjärta som aldrig slutar hoppas när jag springer upp för trappstegen.

Elfte dagen i rad jag jobbar, bara två kvar sen är jag ledig. Men även fast jag var så trött att jag mådde illa igår så trivs jag och chefen pratade om att det nog skulle finnas plats för mig även i höst, trots att mitt vikariat tar slut i maj. Sen hinner man inte känna efter ordentligt när man jobbar hela tiden heller, så jag låtsas att allt är ganska bra även fast jag stundtals knappt håller mig ovanför ytan. Som när jag kollar facebook snabbt på rasten och ser hur han skickar meddelanden till en annan tjej. Med flirtsmilys i. Och jag går ut från personalrummet och diskar knappt använda uppläggningsfat. Bara för att slippa tänka. Bara för att försöka överleva.




via weheartit

Började jobba klockan sex på morgonen, sådär lagom trött och med träningsvärk i magen. Extra mycket att göra. Stress. Stress. Stress. Lyckades knäcka ryggen på något konstigt sätt, men tog en Alvedon och fortsatte. Vid fyra slutade jag så jag gick hem och kröp ner i sängen. Vaknade till framåt sju och tog bussen till en kompis utanför staden med några andra. Vi spelade kort vid hennes köksbord och åt ostbågar. Jag vann varje gång, trots att vi spelade i säkert fyra timmar. Minst. Tur i spel ger otur i kärlek, som det gamla ordspråket säger. Alla de andra fyra hade pojkväner och jag kände mig lite ensam när de pratade om irriterande snarkningar och hur romantiken försvinner efter några år. Jag hade sjunkit ner på marken igen under dagen, fått för mig att han nog inte alls är intresserad. För vad är jag att ha egentligen? Tog sista bussen hem och vrickade foten när jag gick av.

Spenderade kvällen tillsammans med några kompisar. Lagade mat med för mycket curry, men den smakade bra ändå även om det brände lite i munnen. Jag drack öl till maten bara för att en kille där sa att det inte är något för tjejer. Sånt gör mig arg. Vi spelade Draw sen, som pictionary fast med ord som inte är rumsrena. Så sjukt roligt att jag fick kramp i magen av allt skrattande. Tiden flög förbi och helt plötslig slog klockan tolv. Fortfarande var jag högt över marken, även fast han inte varit där. Kanske till och med högre kändes det som när jag gick hem på trottoarerna som täckts med nysnö under kvällen.


unknown

En torsdag då det kändes som minst tjugo minusgrader ute, trots att termometern bara visade två. Jag gick ut för att gå en promenad tillsammans med två kompisar, men vi bestämmde oss för att dricka te och äta lättsaltade skruvar istället. Inomhus. Jag förlorade i Buzz med disneytema ungefär 5 gånger och skyllde på att jag var hungrig. Så vi beställde hamburgare och åt uppkrupna i soffan under varsin filt. Vi pratade om sånt som man annars brukar hålla för sig själv. Bråkande föräldrar, konstiga släktingar och könssjukdomar. Kanske var det precis vad jag behövde, för allt känns så mycket bättre nu än på länge.

På väg hem från jobbet skyndade jag in på biblioteket. Drog fingrarna längs raderna med böcker och valde ut fyra stycken som jag ville läsa och en som jag ville läsa om. I tystnaden mellan bokhyllorna var det lätt att glömma bort sig själv för en stund. Jag var så trött på mig själv, som vanligt. På väg ut mötte jag en kompis med tentastressde ögon och brunt, ruffsigt hår. "Vet du vem som skickade sms till mig hela kvällen i lördags och var äckligt flörtig även fast jag aldrig svarade?". Redan innan hon berättade vem det var så visste jag, eller antog. Och jag mindes lördagen och hans fräkniga hand mot min kropp, medan han tydligen tänkte på henne. Det gjorde ont, inte för att jag inte vetat om att jag alltid varit hans andrahands val, precis som han varit mitt. Utan för att han inte ens kunde låtsas i en halvtimme och bara vara med mig. Inte ens en halvtimme var jag värd. Kanske springer jag förbi Ica sen, för att köpa röd hårfärg. Som om det skulle göra någon skillnad. Men det kanske känns bättre då och kanske blir jag mer som henne. Någon alla vill ha. Eller i alla fall som någon vill ha på riktigt.


via weheartit

Jag kan bara skriva om kärlek. Om hur du ler mot mig i smyg ibland över köksbordet mellan två klunkar kaffe. Om hur du aldrig kysser mig nykter, fast jag så gärna vill att du ska göra det. Bara en gång. Det räcker. Om din doft, den där som ingen annan har och som luktar som en blandning mellan cigarettrök, billig tvål och vanilj. Fast jag tror egentligen att vaniljen bara är inbillning. Om hur ont det gör när du träffar någon annan, även fast det inte är seriöst mellan er och egentligen bara handlar om sex. Som dina förhållanden alltid gör. Om hur jag alltid tänker på dig innan jag somnar. Och när jag vaknar också. Om hur blodet börjar rusa i blodomloppet igen när du kramar mig en sekund för länge för att bara vara vänner.  Eller hur din hand dröjer sig kvar på min arm ibland. Om din sneda framtand, dina kantiga nyckelben eller din envist rispande skäggstubb. Ingen annan etsar sig fast på näthinnan som du. Jag kan bara skriva om kärlek. Om dig.

En tråkigt grå måndag när snön långsamt töade bort och allt i mitt liv kändes meningslöst. Jag borde jobbat men låg kvar i sängen tills några kompisar tvingade upp mig. "Sluta slösa bort ditt liv!" Det var en bra dag för att sitta fyra timmar på café och dricka kopp efter kopp med te. Jordgubb och yoghurt. Sprang till ett viktigt jobb möte, fortfarande utan att riktigt orka koncentrera mig på något. Hemma igen kröp jag ner under täcket, ringde en kompis 20 mil bort och grät. För tomheten kändes så tydligt idag och något skavde långt in, utan att jag visste vad. Men jag antar att det är samma pojke som vanligt, som alltid får mig att gå sönder mot marken när han kasstar bort mig. Ibland utan att han själv förstår det.


via thrilld

Vaknade med lampan tänd och en bultande huvudvärk, som jag hade redan igår innan jag ens öppnade min första cider. Gick hem tidigt och satte mig på mitt badrumsgolv och grät. Bättre än så var inte gårdagen.

Det var mycket folk och vi hade öppet balkongdörren utan att frysa. I en stor stapelbar back från Ikea hade han som fyllde år gjort en farligt stark bål som smakade persika. Han, som jag längtat efter att träffa, kysste mig snabbt redan vid halv tio och smakade whisky och dillchips. Vi hade inte sagt hej, bara tittat på varandra genom trängseln i köket. Sen stötte jag bara på honom snabbt; vid kylskåpet, i hallen, när vi delade en cigarett på balkongen. Alltid hans blick i min och leendet som får mig knäsvag. Han gick hem innan elva, så full att jag var rädd att han sulle komma bort. Men jag vågade inte fråga om han ville att vi skulle gå ihop. Jag satt kvar och öppnade en cider till medan en annan tjej hjälpte honom hem. Han vände sig om och log mot mig sådär charmigt som han alltid gör, bara lite mindre stadigt än annars. Men han såg ändå ganska nöjd ut när han gick arm i arm med henne och det stack i hjärtat.

Hans kompis, som jag träffade i höstas för att slippa vara ensam, kom dit och vi låtsades som inget. Som vi brukar göra. En blomkruka flög i golvet, någon snubblade på ett fullt glas så att mattan blev rosa och en wiikontroll försvann. Jag började fundera på att gå hem, irriterande huvuvärk och ett brustet hjärta. Sen satt han där, precis som i höstas. Med ett leende som ändå får mig på lite bättre humör, även om mina ben inte ens är nära på att vika sig. Jag stannde och vi spelade piano, han spelade bra medan jag bara tryckte lite på tangenterna. vi tjaffsade om Winnerbäcks frisyr, tillsatser i olika cerat och andra småsaker medan vi skrattade tillsammans för första gången på länge. 

På något sätt hamnade vi uppe på vinden och när vi satt i en iskall trappa kysste han mig. Vi satt där tills mina fingrar blivit blåa och det var som om vi aldrig slutat träffas. Nere igen försvann han och jag såg bara hans rygg när han gick. På mitt sms svarade han förlåt, förlåt, förlåt. Jag antog att han redan ångrat sig så jag gick hem. Vissa kvällar blir allt fel och då hamnar jag alltid på min badrumsmatta. Och hoppas på bättre dagar.




1. via This is me  2. via weheartit

Kände mig lite rastlös och bestämde mig för att klippa en ny frisyr framför badrumsspegeln. Det blev en page med lugg som visst råkade bli lite ruffsig och ojämn, men ändå fin. Sen gick jag hem till en kompis för att dricka kaffe och äta kakor som var formade som glada ansikten. Och chocka henne med en helt ny frisyr såklart. Fast hon bara skrattade och sa att det var så typiskt mig att klippa av tre decimeter av mitt hår bara för att jag hade tråkigt. På vägen hem kollade jag min reflektion i alla skyltfönster och kände mig lite snygg för ovanlighetens skull.

 
unknown

Min hud luktar klor och håret är fortfarande blött i nacken. Ett besök på badhuset, som bara är en enda bassäng egentligen, med en kompis. 1,5 kilometer simmade vi innan vi gick upp för att basta. Någon hade stulit min handduk, eller kanske råkat ta fel. På vägen hem över de istäckta gatorna frös jag inte, men mitt hår blev till is.


via effondrament

På lördagen kände jag mig fortfarande ful. Men hamnade i soffan hemma hos två kompisar och drack en billig bailyskopia tillsammans med pucko. Redan när jag kom dit visste jag att min kärlek, som det aldrig blev något med, från i sommras var där. Jag kände doften från hans parfym i hallen. Den fick mig alldeles darrig i benen, fortfarande. Vi spelade galenpanna och han hade en lapp som det stod Ken på i pannan, Barbies pojkvän. Jag valde ordet perfekt som en beskrivning för Ken, men menade det egentligen om honom själv. Jag tror kanske att han förstod det, för han log sådär som ingen annan kan efteråt. Jag drunknade och förstod inte alls vem jag var enligt min lapp, inte han heller så vi kom på delad sista plats. Men vi satt mitt emot varandra och han hade sin blick på mig så ofta att jag konstant var röd på kinderna och enda ner över halsen.

Vi poppade popcorn som blev lite brända och hittade klubbor i ett skåp. Sen satte vi på en film och mitt hjärta slutade nog nästan att slå när han klämde sig ner bredvid mig i soffan. Så nära att våra lår nuddade varandra. De andra började gå hem en efter en, men vi satt kvar precis likadant timme efter timme. Paret vi var hos hade somnat, men jag ville inte resa på mig och gå. Inte när jag äntligen hade honom bredvid mig, igen. De flyttade sig till sängen vid fem och sa att vi kunde sova på soffan om vi ville. Vi kröp ner under en filt och la oss tillräckligt nära för att inte frysa, men han nuddade mig knappt och det kändes som om jag gick sönder. Ville i alla fall trösta mitt brustna hjärta med att ligga med honom en gång till, men han verkade inte vilja något alls. 

Jag vaknade runt halv sju av en arm runt min midja, men han tog bort den när han hörde att jag vaknat och vände ryggen mot mig. Han somnade om och jag tittade på hans bröstkorg som hävde sig upp och ned med halvslutna ögon tills jag kunde somna igen. Det tog ett tag. Vid tio vaknade vi och gick upp. Mitt hår såg ut som det varit med om ett världskrig och jag hade smink i halva ansiktet. Till frukost beställde vi pizza, sen när de andra vaknat också.

Med bakfyllan dunkande bakom ögonen bakade vi muffins sen, men han satt kvar i vardagsrummet. Extra mycket choklad och till och med marsmallows gjorde underverk för mitt allt trasigare hjärta. Vi såg en film till och vi satt lång ifrån varandra, men han mötte min blick hela tiden med ett leende. När jag gick fick jag ingen kram som annars, knappt ett hej då. Och jag förstår mig inte på honom längre. Inte alls. Men jag vill inget annat än att ha honom nära.

Det var hål i mina strumpbyxor och ute regnade det. Min syster och jag åt toblerone medan vi tittade på tv, vi bråkade om vem som åt flest bitar precis som när vi var små. Troligtvis hon, precis som då. Jag skulle varit på fest men kände mig som ett ufo vad jag än tog på mig. Så jag gömde mig i hennes soffa med pyjamasbyxor och en varm filt istället.

Träffade en en kille på jobbet, några år yngre än mig och som bara jobbar där någon gång om året. Men något gjorde att vi tillbringade hela eftermiddagen tillsammans medan vi skämtade, pratade och lärde känna varandra. Våra händer fastnade i varandra och jag minns hans sträva hud mot min handflata. På torsdag jobbar vi ihop igen och jag ser fram emot hans skratt. Även om han egentligen inte alls är min typ så är det trevligt med någon som vänder sig om efter en när man går förbi eller tar ens nummer med världens lamaste ursäkt.




unknown

Mellandagsrean fortsätte visst även efter nyår och jag passade på att köpa en taklampa på rea. Människor överallt, musik ur raspiga högtalare och skavsår. Det var svårt att koncentrera sig när jag har hört att han har träffat någon. Kanske är hon bra nog. Halvvägs genom affären bjöd de på kaffe. Det gjorde i alla fall dagen något bättre. 


via FFFFOUND!

Söndagkväll. Jag hade redan gett upp mitt nyårslöfte om att inte äta massa onyttigt. Vi poppade popcorn och spelade Geni, jag kom näst sist. Sen kröp vi upp i soffan; sex personer och en hund fick precis plats. Satte på The town och jag blundade varje gång det blev lite otäckt. Men den slutade sådär fint som filmer ofta gör.

Sista dagen på 2010. Jag hade på mig en reaklänning för 100 kronor som fladdrade roligt när jag hoppade, så jag var tvungen att göra det hela tiden. Vi hade knytkalas och drack bål, som mest var vin med lite frukt. Vi lekte lekar, skrattade och försökte tränga ihop oss allihopa i en soffa för fyra. Men det gick sådär, bara tio fick plats. Det var fruktansvärt halt ute och när vi var ute för att röka halkade jag och en kompis bror i en snödriva. Eventuellt råkade han kyssa mig då, men vi skrattade bort det och sa att det aldrig hänt. Sen kysstes vi igen.

Vid tolvslaget ösregnade det och jag drack champagne ur ett trasigt plastglas. Mitt hår såg antagligen hemskt ut men när det blixtrade fyrverkerier omkring mig så glömde jag det. Eller brydde mig inte. Vi gruppkramades och skrek "Gott nytt år!" så högt vi kunde, sen flydde vi tillbaka in för att slippa regnet.

Singstar, ostbågar och filtar för att bli varma igen. I kylskåpet hittade vi efterrätten som vi glömt bort att äta. Men cheesecake runt ett smakade ovanligt gott. Jag låg på ett golv, bara för att jag ville och någon blandade en drink med wasabi i. Den smakade oväntat bra. Vid tre fick alla, som fortfarande var kvar, plats i soffan och vi pratade och pratade. Om allt, men ändå mest om ingenting. När det nästan var morgon igen reste vi oss och gick hem. En bra start på ett år som kommer bli så bra. Det måste det bara bli. Gott nytt år!


unknown