Stängde av telefonen och tog bussen till grannstaden. Inte för att träffa han som är kär i mig, men som jag träffar trots att det lilla jag kände förut fursvunnit helt. Inte han, utan en kompis ex. Igen. Ingen vet om det, knappt ens jag själv låtsas om det. Bara han nuddar vid mig blixtrar det framför ögonen och ingen annan är som han är. Sättet hans byxor alltid envisas med att glida ner över ena höften. Hans nyckelben som liksom passar så perfekt mot min handflata. Hur hans skånska bara hörs i vissa ord. Att vi kan ligga vakna mitt i natten och prata om saker som vi låtsas inte betyder något, men som vi båda vet gör det. Hur han visar mig korttrick som gör mig tokig när jag inte fattar hur han gör. Hur han kniper ihop ögonen när han skrattar. Och när han kommer. Att kolla på honom när han sitter vid datorn och pluggar ikapp det han inte hunnit göra eftersom han varit med mig.

Vi såg på film och drack te ihopkrupna i hans soffa, utanför fönstret blåste vinden sönder grenar på träden. Våra händer nuddade varandra under filten, men inget mer. Innan vi skulle sova fick jag massage för han tyckte att min rygg såg ut att göra så himla ont. Och det gör den. Jag fick ingen kyss innan jag skulle gå, han kollade knappt på mig. Gick fort genom den rödmålade studentkorridoren och skyndade till bussen. Allt med honom känns så jävla mycket. Oftast gör det ont. Men det skulle göra ännu ondare utan honom så jag klamrar mig hopplöst fast vid det lilla han ger mig. För han kan väl knappast känna samma sak. Vi har aldrig pratat om det.


via live today, think tomorrow

Har tillbringat några dagar i Stockholm. Suttit på uteserveringar och druckigt rött vin och rökt för många cigaretter i höstsolen. Promenerat längs vackra gator och i trånga gänder där jag skulle vilja bo. Bränt tungan på varm soppa, men använt det som en ursäkt för att kyssa en främande ung man med bruna ögon och en brytning jag låtsades var fransk. Suttit på sovrumsmattan och bläddrat i tidningar med fina bilder. Träffat inspirerande personer och pratat om meningen med livet, utan att komma fram till något såklart. Precis som vanligt. Provat klänningar som egentligen var alldeles för dyra. Ätit god mat på en restaurang där det kändes som om man satt i någons vardagsrum, kanske för att servitören så ofta satt bredvid mig i soffan och pratade om hur solen höll på att gå ned utanför köksfönsret. Han visade mig sen och det var verkligen vackert mot de gula höstlöven. Druckigt mer vin. Legat uppe halva nätterna och skrattat till vi blev hesa. Så himla fint alltihop!


via weheartit

Ramlade i trappan och slog sönder något i ryggen tror jag. Det värkte och pulserade och jag fick ett stort blåmärke. Det största jag någonsin sett. Över hela rumpan och upp mot ryggen. Kom fem minuter försent till jobbet och för första gången någonsin var chefen i tid. Såklart. Men det hände i alla fall något, mer än vad man kan säga om den vanliga småstadstristessen.

En box vin och en blommig klänning för att fira att det var lördag. Hemma hos en kompis dansade vi fuldans i hennes kök till gamla 90-tals hits från vår lågstadietid. Ute på hennes balkong satt vi under varsin filt och skrattade så att vi fick kramp i magen medan vi rökte. Fast mellan skrattatackerna fick vi in lite allvar; en sambo som aldrig är hemma, kompisar som flyttat, könssjukdommar och känslor som kanske inte finns i ett förhållande. Ingen trodde mig. "Ni som är så fina tillsammans, det är klart att du är kär! Du är bara lite osäker." Femton sekunder skrattade vi igen, åt någon dålig ordvist som inte ens var rolig och både jag och de andra glömde bort allt.

Vi vinglade iväg till det enda utestället i den här staden och dansade oss varma i trängseln på dansgolvet. En kille jag träffade i vintras bjöd mig på en öl och bad plötsligt om ursäkt för det som hände då. Jag svarade uppriktigt att det hade tagit några månader innnan det hade slutat att göra ont och sen låtsades vi som inget igen. Som vi brukar göra. Jag gick tillbaka till mina kompisar och han följde med. Alla dansade och allt kändes bara så himla fint. Tills klockan nästan var stängning och han, som det nu till slut äntligen kändes bra med igen, hånglade med en kompis till mig. Framför mig. Hon visste inget, men han visste så jävla väl att jag fortfarande ryser varje gång han rörde vid mig. Jag hämtade min jacka utan en ord och rökte cigarett efter cigarett på vägen hem med hjärtat i tusen bitar som vanligt. Men det är klart att jag är kär i min, i alla fall nästan, pojkvän. Eller inte. Jag vill så gärna vara det.




1. via scumfuckk   2. unknown

Gula löv och solsken. Jag tillbringade kvällen i hans soffa, med en flaska vin och en bra film. Han somnade efter högst en kvart men jag brydde mig inte om att väcka honom. Jag tror att vi är tillsammans nu, även om vi inte pratat om det. Och det känns väl bra, men jag vet att det borde kännas så mycket mer. Jag klarar bara inte av att vara ensam och jag känner mig sämst i hela världen.


unknown

Har tagit ledigt en måndag, för brustet hjärta. Fast jag kallade det nog migrän i telefonsamtalet med chefen. Satt i soffan med en liter apalsinjucie och de sista avsnitten av fjärde säsongen av Gossip Girl. I slutet när han låter henne gå med tårar i ögonen så gråter jag, så som jag inte tillåtit mig att gråta över honom.

Bakade kakor i en kompis kök, över ljudet från elvispen pratade vi om elefanter, regnet utanför och allt sånt där som egentligen inte betyder något alls. Hon hade också sett det på facebook, precis som jag. Han har ett förhållande med henne, den där tjejen han träffade samtidigt som mig och som visst var så mycket bättre än jag. Jag låtsades som inget och hon förstod att jag inte orkade prata om det. När jag hade satt in den tredje plåten i ugnen frågade jag om hon visste att elefanternas snabel är så tung att de inte orkar hålla uppe den speciellt länge. Hon skakade på huvudet och väntade två sekunder innan hon sa:

- Han är en jävla idiot, skit i honom!

Jag svarade inte, ställde bara in bakpulvret i skåpet ovanför spisen och nickade nästan omärkligt. För visst var det så egentligen, men det är så svårt att bara lämna honom bakom mig. Han var allt jag ville ha i tre månader och jag drömmer fortfarande om honom någon gång ibland. Eller ganska ofta, egentligen. Även om jag låtsas som ingenting, som jag så ofta gör, och fejkar ett leende när hans kompis kysser mig. För jag vet inte om jag någonsin kommer kunna känna samma sak för honom.




1. via the cake bar 2. via i dont wanna miss one smile

Och det spelar kanske ingen roll hur trovärdigt jag fejkar mina leenden, hur jag låtsas att jag faktiskt är kär i hans kompis eller hur jag faktiskt lyckas ignorera de få sms han skickat sen den där kvällen. När jag såg att de hade ett förhållande på facebook gick jag sönder.



unknown

Min första lediga kväll i veckan tillbringade jag i hans soffa; jag sov och han kollade på tv. Det är den där tryggheten som gör att jag fortsätter träffa honom, att han verkligen tycker om mig som jag är. Inte bara sådär som man säger, utan också när jag var trött, osminkad och hade sån mensvärk att jag inte klarade av att äta upp maten han lagat bara för min skull. Han förtjänade någon bättre, men jag ville inte vara ensam så jag la mig tillrätta mot hans bröst.

Han sa att jag var det finaste han visste när vi stod högt upp på ett berg och blickade ut över hans hemstad en söndagskväll. Alla tusentals gatlyktor och neonskyltar var vackra på håll. Det var svårt att tro att det bara gått några veckor sen vi började träffas, trots att vi verkligen inte borde gjort det. Men allt med honom känns så självklart, som om vi redan varit tillsammans i tio år. Han ger mig inga fjärilar i magen, men jag somnar så bra på hans arm. Egentligen vet jag inte om jag är kär i honom, men jag vet inte längre hur jag skulle klara mig utan honom. Jag har lärt mig alla bussturer mellan våra städer utantill och vant mig vid att han köper choklad åt mig när jag mår dåligt. Och han är fin, kanske det finaste jag vet trots att han inte ger mig några fjärilar i magen.




1. unknown  2. via we'll plan rebellions aginst the world

Har jobbat minst tolv timmar varje dag och somnat i soffan så fort jag kommit hem. Mellan möten, planering och vidareutbildningar har jag försökt få plats med mitt liv. Det har väl inte fungerat så bra, men då slipper jag i alla fall tänka. Eller lyssna till ensamheten som ekar här.