Hela söndagen låg vi kvar i hans dubbelsäng. Pratade, hade kuddkrig och kysstes. Inget mer. Bara hans hud mot min och våra andedräkter som blandades. Han erkände att han hade svårt att visa känslor, ge komplimanger och allt sånt där. Det som jag förut tolkat som att han var ointresserad. Hans leende gjorde mig knäsvag och jag hade kunnat tillbringa resten av livet precis där, i hans säng med skrynkliga lakan. Vi satte på kaffe framåt två och kysstes lite till. Han följde mig till bussen jag skulle ta hem, en av två som går på söndagar till min lilla småstad. En adjökram och en sista kyss. Redan när jag drog mitt kort när jag gick på bussen saknade jag honom, trots att jag fortfarande kunde se hans rygg på väg hem igen.


via weheartit