Sekunderna som passerar blir till minuter. Och minuterna blir till timmar utan att jag har så mycket som rört mig ur sängen. En natt och så är jag tillbaka på noll. Jag sitter med telefonen i handen och hoppas att han ska ringa, även fast jag antar att han inte kommer göra det. Kunde nöja mig med ett opersonligt sms med bara ett "vad gör du?" i också. Bara något som bekräftar att han kände samma sak som jag i natt. Det måste han gjort. Eller så var det mitt trasig hjärta som hoppades för mycket, men jag vill inte tro det. Hans röst när det var dags att sova efteråt kan inte varit inbillning efter bara två glas vin. Även om de var stora. Kom kan du inte ligga lite närmare? Hans arm runt mig och en kyss i nacken. Ingenting kändes som vanligt då. 

Mina vänner säger att jag ska sluta bry mig och att han inte är värd mig, men jag tolkar det som klychor de bara säger och hoppas ändå. En gång var han mitt andrahandsval, kanske är han det egentligen fortfarande. Men varje gång han inte hör av sig så går jag sönder, för han får mig ju att hoppas så. Passerar ständigt gränsen till att det är vi på riktigt. Men stannar aldrig kvar där och jag får plocka upp bitarna av mitt hjärta från sovrumsgolvet innan jag går. Kanske lika bra att ge upp. Men ändå höjer jag ljudet på min ringsignal när jag går ut på en promenad på kvällen, så att jag säkert ska höra om någon ringer. Om de skulle ringa från jobbet. Om mamma skulle ringa. Inget annat, lurar jag mig själv. 

Det är mycket nu. Hinner knappt andas för allt jobb. Men jag lever, om man nu kan kalla det för att leva. Och en kopp te med några kompisar mellan två pass eller en kort promenad med en kille jag engentligen knappt känner är sånt som får mig att stå ut. Då klarar jag mig utan ordentligt med luft ett tag till.

Så fruktansvärt bakfull har jag nog inte vart på flera år. Illamående, huvuvärk och ben som knappt bar. Tappade tusen saker på jobbet och kände mig sämst i världen. Tur att mitt pass bara var på tre timmar. Vid sju på kvällen hade jag fortfarande inte lyckats få i mig mer än två glas apelsinjuice. Gick hem till en kompis för att se på film. Burlesque. Så himla fin. Åt några tomater, sånna där små. Mådde illa vid bara tanken på chips. Och killen från igår hörde inte av sig som han sagt. Förvånande. Eller inte.


via weheartit

Lördag och tjugoårsfest för en kompis som jag en gång var tillsammans med. Men det har vi nästan glömt. I alla fall jag. Knallrött hår som fortfarande luktade nyfärgat och lika röda läppar. Skulle ta det lugnt för att gå upp och jobba dagen efter. Drack vin till maten ur de största vinglas jag någonsin sett. Det var ett ständigt krigande om vems spellista vi skulle lyssna på och det hann nog aldrig gå mer än 2 minuter av en låt innan den byttes bort. Det var trångt i lägenheten och så varmt att det knappt märktes att balkongdörren stod vidöppen. Vi dansade, gosade med hans hund och shottade ur äggkoppar i brist på tillräckligt många glas. Jag hade glömt att jag skulle ta det lugnt och vinglade ut genom ytterdörren vid halv tolv mot stadens enda uteställe. Som vanligt. Hoppade arm i arm med en kompis tills vi ramlade i snön.

Mötte han som jag i hemlighet är kär i redan i kön in och föll som vanligt så fort han höll kvar min blick några sekunder för länge. Han försvann i vimlet och jag brydde mig oväntat lite. Kanske för full. Eller så har jag kanske börjat gå vidare. Dansade så mycket att mina fötter gjorde ont, trots att jag hade converse istället för klackar. En hand på armen. En kille som jag träffade i höstas. Vi dansade men jag tappade bort honom i trängseln sen. Duger ju ändå aldrig åt honom annat än när han inte vill sova ensam på lördagskvällarna. Bandet spelade bra musik och allt var bara bra.

Hamnade nästan sist i kön till graderoben vid stängning. Hade tappat bort mina kompisar. Började prata med en kille framför mig och hade det trevligt ändå. Minns inte färgen på hans ögon även fast vi pratade om det. Men han luktade så himla gott. Vi fick våra jackor, men hans vantar hade kommit bort så jag sa att han kunde få hålla mig i handen för att slippa frysa. Våra händer passade så himla bra ihop och hans andedräkt luktade sött precis innan han kysste mig. En gång. Två gånger. Tusen gånger. Vi skulle åt samma håll. Gick tre meter och stannde och kysstes, pratade och bara såg på varandra. Så fint. Det tog nästan en timme hem till mig trots att det aldrig tar mer än tio minuter annars. Han följde med in och vi låg under täcket och skrattade tills jag somnade i hans famn. Sådär som jag alltid tycker är obekvämt annars. Vid sju ringde min väckarklocka och jag kunde knappt få upp ögonen. Jag fick en kyss innan han gick hem till sig och jag skyndade till jobbet.






unknown

En ledig fredag. Kände mig fulast i världen med bortskavet nagellack och smålockigt hår. Slängde på mig någons kvarglömda tröja, kanske mitt ex eller kanske någon annans. Satt på café och drack varm choklad med tre fina vänner i flera timmar. De har så mysiga soffor där så det är lätt att fastna. Tre bord bort satt en kille som jag en gång trodde skulle bli min, eller i alla fall hoppades jag det. Men det höll bara några dagar. Knappt det. Han mötte min blick några gånger och fick mig att känna mig mindre ful. När vi reste oss upp för att gå vinkade han och mimade ett vi hörs. Jag ryckte bara på axlarna. Har kanske blivit bränd för många gånger och lärt mig att det ofta bara är tomma ord. Tyvärr.


via magic is might.

Bara två minusgrader på termometern; nästan vår. Kissen pussade mig mitt på näsan innan jag gick utanför dörren för att skynda till bussen. Ett telefonsamtal med ett jobberbjudande, utan att jag ens sökt något. Sånna där små saker som lyser upp vardagen när den känns lite grå.


unknown

Firade alla hjärtans dag med att jobba tolv timmar utan någon rast. Vid åtta på kvällen kollade jag telefonen som varit på ljudlöst längst ner i väskan hela dagen. Inga missade samtal. Inga olästa sms. Borde inte brytt mig, men blev ändå lite ledsen. Mina arbetskamrater berättade om hur de firat lite dagen innan eftersom de också jobbade hela dagen. Romantiska middagar och blommor. Jag kände mig ensammast i världen.

Lördagskväll. Jag var trött på vintern så jag valde en klänning med korta ärmar och nylonstrumpbyxor, även fast jag frös. Satt i en kompis soffa under en filt och drack lite för starka drinkar. Vi hade allsång till gamla sånger ingen hört på flera år, men som alla fortfarande kunde texten till. Klockan gick fort och vi bestämde oss för att gå vidare, lite vingligare på fötterna än annars. Vi spontandansade lite i hallen medan vi letade reda på allas skor. Gatorna var täckta med is och vi gled hela vägen till den här småstadens enda uteställe där vi fortsatte vårt dansande. I trängseln mötte jag en kille från i somras och jag kom inte ihåg hans efternamn, men mindes att han var den ärligaste människa jag träffat. "Jag kommer inte ihåg vad du heter i efternamn, men sak samma för jag antar att du inte vet mitt heller?" Han såg ändå lite generad ut när han sa det men jag skrattade och gav honom en kram. Han har aldrig velat ha något seriöst och jag är trött på att bli sårad, så jag gick hem för att sova.




1. via caitlin  2. via When You can't let go

En promenad i solskenet. Termometern sá tio minusgrader men jag tvivlade, det kändes varmare. Vi pratade snabbt medan vi gick för vi hade så mycket att säga alla tre. Det var ett tag sen vi pratade ordentligt. Men jag nämnde honom inte, tänkte knappt på honom ens. För just då fick det fan vara nog. Så kändes det. Hur länge orkar man få sitt hjärta sönderslaget gång på gång? Precis så där länge, inte en dag mer. Nio månader och ungefär en vecka.

En decimter snö till. Stora flingor som fastnade i mitt elektriska hår. Min dröm om vår var visst inget mer än just en dröm. På bussen mötte jag en kompis som jag egentligen aldrig gillat. Eller så känns det bara så nu, för att det gör ont. Enda fram till slutstationen tvingades jag lyssna på beskrivingar om hur hans läppar smakade när han kysste henne för några helger sen. Som om jag inte vet det efter alla gånger han förstört livet jag byggt upp utan honom med precis samma smak. Min hemliga kärlek som erkänt att han kysste henne den kvällen. Men säger att han ångrar det lilla han minns av det. Hon säger en helt annan sak och jag vet inte vad jag ska tro. Mitt hjärta tror det värsta, att jag ska tvingas se dem två tillsammans, så det bultar så hårt att det pulserar ut i fingertopparna.


unknown

Solen skiner och allt är bara ljus. Trots att det är kallt och jag måste vira halsduken tre varv runt halsen så känns det som vår. Har jobbat minst tolv timmar om dagen det senaste och mellan det har jag bara legat i sängen och sovit. Blir det inte mer än det här så vill jag inte vara med längre. Utan solen skulle jag gå under tror jag.

Hittade ett kärleksbrev i ytterfacket på min ryggsäck. Felstavat och med rim som egentligen inte rimmade, bara nästan. Men det var ett hjärta runt mitt namn och jag blev sådär fnissigt glad. Även fast jag visste att det antagligen var ett skämt, tyckte att jag kände igen handstilen. En arbetskamrats tioåriga dotters. Men det var undertecknat med första bokstaven i hans namn och sen fyra stjärnor. Och han har fem bokstäver i sitt namn. Läste det igen och igen. Önskade att det var från honom. Men fattade inte hur i hela världen hon lyckats gissa sig till det där med namnet. Jag har aldrig nämnt honom med en mening, ett ord eller ens ett andetag. Läste det en sista gång innan jag la tillbaka det. Önskade fortfarande att det var från honom. Låtsades att det var från honom.


via Love Sucks

Innan klockan ens slagit nio så hade jag halkat omkull två gånger, tappat mitt busskort så att det gled in under bussen och glömt ringa ett viktigt samtal. Tur att solen sken så att det i alla fall var något som var bra. Vid tre går jag på dagens andra arbetspass och hoppas på bättre lycka.

Jag kan inte sova. Känner mig tom. Ingenting. Vet inte vart jag är, eller vart jag ska. Blir bara så trött på mig själv. Men det känns ingenting. Absolut ingenting. Och jag förstår varför han inte vill ha mig. För jag är ingenting. Bara tomhet. 






unknown