Suger av någon, som mina kompisar hävdar är känd, bakom baren på ett uteställe i grannstaden. Kollar hemma sen och han har runt en miljon visningar på alla sina musikvideor på youtube. Virrar bort mig i städer jag aldrig förut besökt. Jobbar alldeles för mycket men glömmer bort hälften av möten jag borde gå på. Hinner inte träffa kompisar som behöver mig när pojkvänner gjort slut, föräldrar hamnat på sjukhus eller tårarna inte vill sluta rinna. Mot ett ihopfällt pingisbord på jobbet bryter jag kanske mot den strikta policyn om att relationer på jobbet inte är tillåtet. Om nu snabbt och hårt i ett förråd med en gift man kan räknas som en realtion.

Och som den dåliga flickvän/kompis/kollega/människa jag är så förstör jag allt som vanligt. Orkar inte skriva; jag har tappat bort alla ord, varenda bokstav har försvunnit. Jag fyller min tid med att försöka glömma hur ont det gör när mina hjärtslag ekar i tomheten inuti.

Och alla vet nu att jag ljög när jag sa att jag aldrig varit med honom. Så himla onödigt egentligen, men han gjorde mig hel på något konstig sätt trots att han varje gång slog sönder mig inuti. När en kompis säger "Men det är klart, det är ju dig vi pratar om!" så gör det så himla ont och jag vill bara att han ska slå sönder mig än gång till. Så att jag kan få känna mig lite hel igen, eller i alla fall känna något.

Halloween och jag var helt klädd i vitt, från tårna upp till ögonen. Vitt, vitt, vitt. Och massor av glitter. Mitt röda hår och mina läppar i exakt samma nyans såg ut att lysa mot allt det vita. Satt i en soffa i vardagsrummet i en studentkorridor hos någon jag inte kände, i en stad där jag bara kände en enda person och drack billigt vin ur ett vinglas som hade halva foten avslagen.

På väg ut till någon nattklubb fastnade min klack säkert tusen gånger mellan kullerstenarna i trottoarerna. Jag vinkade åt liemannen och två blodiga änglar som vi mötte. Jag dansade och ljuset blinkade i takt med mina hjärtslag. Fastande med blicken i Dj:ens svartsminkade ögon. Han log och jag log. Det kändes som tiden stannade, eller så kanske det bara kände så för att klockan blev tre en extra gång när det blev vintertid. Vi pratade och pratade så fort vi fick chansen mellan låtbyten och coola övergångar. Han bytte bort den sista timmen med en kollega för att följa med mig hem, till en madrass på golvet hemma hos en kompis. Fast jag borde egentligen sagt: "Du, jag har pojkvän" eller "Nej, du kan inte följa med hem".


unknown