Sekunderna som passerar blir till minuter. Och minuterna blir till timmar utan att jag har så mycket som rört mig ur sängen. En natt och så är jag tillbaka på noll. Jag sitter med telefonen i handen och hoppas att han ska ringa, även fast jag antar att han inte kommer göra det. Kunde nöja mig med ett opersonligt sms med bara ett "vad gör du?" i också. Bara något som bekräftar att han kände samma sak som jag i natt. Det måste han gjort. Eller så var det mitt trasig hjärta som hoppades för mycket, men jag vill inte tro det. Hans röst när det var dags att sova efteråt kan inte varit inbillning efter bara två glas vin. Även om de var stora. Kom kan du inte ligga lite närmare? Hans arm runt mig och en kyss i nacken. Ingenting kändes som vanligt då. 

Mina vänner säger att jag ska sluta bry mig och att han inte är värd mig, men jag tolkar det som klychor de bara säger och hoppas ändå. En gång var han mitt andrahandsval, kanske är han det egentligen fortfarande. Men varje gång han inte hör av sig så går jag sönder, för han får mig ju att hoppas så. Passerar ständigt gränsen till att det är vi på riktigt. Men stannar aldrig kvar där och jag får plocka upp bitarna av mitt hjärta från sovrumsgolvet innan jag går. Kanske lika bra att ge upp. Men ändå höjer jag ljudet på min ringsignal när jag går ut på en promenad på kvällen, så att jag säkert ska höra om någon ringer. Om de skulle ringa från jobbet. Om mamma skulle ringa. Inget annat, lurar jag mig själv.