we're the people the happy with the broken hearts

Under natten snöade det igen, stora flingor som långsamt virvlade genom luften. Nästan lika vackert som på film. Han gick bredvid mig i den kyliga luften med händerna nerkörda i fickorna. Mina strumpbyxor var trasiga och vi vinglade båda lite på fötterna av öl, men jag märkte hans blick som fastnade på mig flera gånger. Vi pratade om försenade tåg, nya skor och gemensamma kompisar. Långsammare än vanligt gick vi, som för att det inte skulle ta slut. Trots att klockan var fyra och jag skulle jobba dagen efter och han skulle med ett tidigt tåg så svängde vi båda in på den lite längre vägen utan ett ord. Det kunde varit en film, men det var på riktigt. Han och jag. Hans axel som hela tiden snuddade vid min.

Det kändes annorlunda än annars, redan innan vi lämnade festen hos en kompis så kändes det annorlunda. Men precis som vanligt fick hans leende mig att smälta. Blickar över soffbordet, en kyss i köket och hans lår tätt mot mitt i soffan trots att det fanns gått om plats överallt utom bredvid mig. Jag var inte full. Han var inte full.

Framme vid korsningen där vi skulle gå åt olika håll kramade han mig. En, två, tre sekunder och lite till. Mumlade ett "kul att ses" och lät som om han verkligen menade det. Sen svängde jag höger och han vänster. Det var inte alls lika kul att gå de sista meterna hem medan snön letade sig in under halsduken. När jag vände mig om såg jag bara hans rygg som rundade höret vid gymmet. Men i snön såg jag hur hans fotspår skvallrade om att han vänt sig om en gång, mot mitt håll. Jag antar att jag inte bara inbillat mig det där som kändes mellan oss. Det var ingen film, det var på riktigt. Men jag antar att det kommer bli som vanligt sen igen, som om inget hänt. Pessimism. Men jag hoppas, som alltid. Kanske lite mer nu.




1. Hedi Slimane  2. via vie avant la mort?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0