Jag räknar ner dagarna tills vi kommer ses igen, exakt 25. Och jag hoppas att han känner precis lika mycket som jag gör, för han är allt jag vill ha och jag vet inte hur jag ska klara mig annars. Så jag hoppas att han också vet att det är 25 dagar tills nästa gång vi ses.




1. via fast times 2. unknown

Jag la mig och vilade på lunchrasten. Kröp upp i soffan och drogen filt över huvudet medan jag lyssnade på Kents nya skiva Jag är inte rädd för mörkret. Klarade inte av att äta något, mådde illa. Femte dagen med det där hemska illamåendet. I mitt huvud klamrade sig en konversation från förmiddagsfikat fast. En tyst konversation som vi viskade i smyg över varsin kaffekopp.

- Jo, jag tänkte att du kanske ville veta att till hösten ska jag och Maria få barn, sa han så fort att han snubblade på orden.
- Grattis!
- Du menar det inte.
- Klart jag gör, ljög jag för han hade såklart rätt egentligen.
- Jag vet att du inte menar det.
- Hon är din fru, vad vill du att jag ska säga då?
- Vi kan inte fortsätta ses nu det är inte rätt.
- Det var aldrig rätt, sa jag och tog min kopp och gick.

Låg kvar under filten tills hela lunchrasten passerat. Sen var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet och se honom i ögonen och låtsas som inget. Fortfarande illamående och jag hoppades av hela mitt hjärta att jag inte också var gravid. Speciellt inte om det skulle visa sig vara hans.

- En sista gång? frågade han viskande och det fanns inte ens en ton av dåligt samvete i hans röst.

Nymålade naglar och ruffsigt hår. Efter två glas vin och en timmes skvaller hemma i en kompis kök tog vi på oss klackskorna och gav oss iväg på fest. Jag drack för många cider och flirtade med en gammal klasskompis från högstadiet. Vid tio tog vi bussen till grannstaden för att dansa och hela världen hade ett glitter runt sig. Kanske var det alkoholhalten i mitt blod, eller så kände jag mig bara glad för en gångs skull eftersom allt var så fint. Insmugglad apelsinjuice med vodka på handikapptoaletten där man drack varje gång man gjort något i Jag-har-aldrig-leken. Italienare som bjöd på drinkar, men inte hånglade lika bra som jag fått för mig. Så mycket dans att jag fick skavsår av mina mest ingångna skor. Vimmelfotografen som sa att han inte ville fota någon annan än mig på resten av kvällen, eftersom jag såg så lycklig ut på alla bilder. Att dela alldeles för många på en filt på takterassen medan regnet smattrade mot taket.

Vid halv två tog vi nattbussen hem och jag gick själv hem till mig, trots att en ung man som jag ibland brukar följa med hem satt bredvid mig på bussen. När han gick av och jag stannade kvar istället för att följa med såg han inte besviken ut, bara förvånad. För han vet att jag alltid försöker fylla min tomhet med sex och sprit och knark. Som Jocke Berg sjunger. Men då var allt jag såg glitter.




unknown

Fredagskväll och en rastlöshet som vägrade försvinna. Regnet hängde i luften, men jag klarade inte av att stanna inne för det kändes som om väggarna skulle rasa in över mig. Jag ringde en vän och tillsammans gick vi varv efter varv på spåret i skogen tills mitt hår var alldeles krulligt av regnskurarna. Men fortfarande var den där rastlösheten kvar och jag kunde inte ens se det vackra i hur gatlyktorna lös över kullerstensgatorna på vägen hem. Jag måste bort.


via goin' down

Lämnade småstaden på fredagen, tillsammans med tre andra kompisar, för att tillbringa helgen hos en kompis flera timmar bort. En gång var han nog min bästa vän, men alla milen har kommit mellan oss och det där vi hade då. Men vi har fortfarande alltid roligt och kan prata om allt. Allt var himla fint och något annat än min gråa vardag. Matlagning tillsammans. Promenader där vi stannade och drack kaffe ur termos i vårsolen och försökte räkna hur många nya fräknar jag fått. Sällskapsspel mitt i natten. Provsmakning av nya chipssorter. Att försöka få plats att sova alla i hans etta.

På lördagen tog jag på mig mina bästa dansskor och vi hamnade på förfest i någons studentkorridor. En kompis till honom, som vi var där för att hälsa på, var där. Senast vi sågs kysste han mig som ingen annan någonsin gjort, så att det kändes som om jag gick sönder. Men på ett bra sätt. Tiden rusade förbi och allt var så himla roligt. Plötsligt skulle vi gå vidare och han höll min hand i sin. Vi drack öl, dansade och pratade politik medan vi stod ute i regnet och rökte. Och han kysste mig sådär igen, så att det kändes som om jag gick sönder. Innan klockan hunnit bli ett gick vi hem till honom, till hans 90-säng med prickiga lakan. Hans nakna hud mot min. Världen snurrade och jag var alldeles för hög för att vilja göra något annat än att känna värmen från honom, som om det skulle kunna tina upp det där som förfrusit inuti mig.

Jag vaknade med huvudet mot hans bröst. Utanför fönstret kvittrade fåglarna och solen sken, men vi låg kvar. Framåt tolv följde han mig tillbaka till min kompis på andra sidan staden och vi pratade om hur det skulle blivit om jag bott där och inte flera timmar bort. "Då skulle det nog blivit vi". Det var han som sa det, men jag höll med. Men istället kysste han mig en sista gång, sådär så att det kändes som om jag skulle gå sönder. Sen gick han hem till sig igen och jag satte mig i gräset och åt glass direkt ur förpackningen tillsammans med fina vänner.




1. via 2. unknown

Utanför mitt sovrumsfönster snöar det. Inuti mig är det alldeles tomt igen, sådär så att varje hjärtslag ekar mellan revbenen. Jag tillbringar dagen inomhus med ett varmt fotbad och första säsongen av One Tree Hill. Tomheten pulserar enda ut i fingertopparna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men jag sitter bara kvar, fyller på mer varmvatten och startar ett avsnitt till.