Nästan tjugo grader i luften och en svart klänning som klibbade mot kroppen i den fuktiga luften. Jag tog den överfulla bussen till grannstaden där det var en slags temahelg med livemusik, öltält och fest. Det var säkert tusen grader på bussen. Minst. Hamnade hos en kompis till han jag i hemlighet börjat tycka om, som jag alltid har så himla roligt med men vars kompis jag träffat förut och alltså inte ens borde se åt. Satt i köket och drack cider medan några tävlade om vem som kunde bäst korttrick. Jag diskuterade hajar, mobilappar som kunde göra oss till miljonärer och att bli lurad tillsammans med någon jag aldrig träffat förut. Han skrattade precis som Björn Gustafsson.

Vi gick fram på stan trots att himlen var oroväckande grå. Jag träffade en kompis jag inte pratat med på säkert två månader, eftersom hennes sambo plötsligt börjat hata mig. En lång kram och ett "Jag saknar dig!" som jag verkligen menade. Sen försvann hon med honom i trängseln. Vi gick och åt nudlar, pratade med folk vi egentligen inte kände och klappade takten åt bordsdansande killar med långa dreads. Tills himlen plötsligt öppnade sig och dränkte allt. Smutsigt vatten i skorna, mascara längs kinderna och gåshud på armarna av kylan. Han drog in mig i sina armar och mitt huvud passade fortfarande så bra mot hans bröst. Vi gick hem till en av hans kompisar och såg en film inlindad i filtar och med varsin kopp kaffe i handen. Hans hand i min och en snabb kyss när de andra var i köket. Vår tredje någonsin.

Jag struntade i bussen hem och följde med honom istället. Precis som jag struntade i att jag verkligen inte borde göra det. Vi trängde ihop oss i hans nittiosäng. Drack filmjölk direkt ur paketet och pratade mellan kyssarna. Och skrattade! Han hade tre födelsemärken på bröstet som jag kallade för bermudatriangeln. Så fort jag lagt mig tillrätta mot hans axel kittlade han mig i sidan och jag hämnades genom att nypa honom i vaden.  Vi märkte inte ens att tiden gick, men plötsligt var klockan kvart över sex och vi insåg att vi var tvugna att försöka sova. Jag skulle upp för att hinna med bussen hem. Allt var så självklart, som om vi varit tillsammans i tio år. Men egentligen borde vi inte ens träffas.


unknown

Övertid på jobbet och värkande leder. Det är den där tiden på året då alla längtar efter något nytt. De flyr till andra städer för föreläsningssalar och korridorsfester. Men jag stannar kvar. Man skulle kunna tro att tiden inte ens går, för jag stannar kvar igen. Den fjärde säsongen av Gossip Girl hade kommit i posten och jag tillbringade resten av kvällen i soffan. I samma soffa som alltid. Och i hemlighet önskar jag mig Chuck mest av allt.


via weheartit

Det var lördag och mellan molen lös himlen blå. Fast det låg regn i luften, så i väskan hade jag med mig årets femte paraply. De andra har mystiskt försvunnit på bussar, blivit kvarlämnade på parkbänkar eller tappats bort någon dimmig fredagskväll. Jag var i grannstaden som så ofta den senaste tiden. Vi struntade i regnet och bestämde oss för att grilla. Han, som det inte gått en dag utan att jag pratat med, och jag gick ut för att tända grillen. De andra stod kvar i köket sju trappor upp och gjorde i ordning grillspett och vattenmelon, som någon hört visst skulle var gott att grilla.

Vi slog vad om vem som kunde springa fortast ner för trapporna och han vann när han en halv sekund före mig slog handen i väggen. Våra snabba andetag studsade i trapphuset och han undvek min blick när våra händer snuddade vid varandra på dörrhandtaget. Kanske hade han lika dåligt samvete som jag, även fast inget av det egentligen borde vara vårat problem. Vi tände grillen och stod bara nära varandra och såg hur lågorna växte utan att säga något. Han mumlade tyst något som jag inte hörde. Sen sa han det igen, högre.

- Tycker du också att det känns konstigt?
- Mm lite.
- Vet han ens nått liksom? Att vi träffas och så?
- Nä, men det var ju han som träffade en annan först.
- Men ni var ju i alla fall inte kompisar.
- Men vi var ju typ ihop då, nu pratar vi ju inte ens. Så egentligen borde han väl fan inte bry sig.
- Nä, det är klart. Men det känns fortfarande lite konstigt.

De andra kom ner med maten precis när solen började gå ned bakom träden. Vi pratade inte mer om det, mest om vardagliga saker och dåliga skämt. Framåt elva, efter att vi smakat och sett att vattenmelan faktiskt var ganska gott att grilla, satte vi på en film. Vi hamnade bredvid varandra i soffan och hans knä nuddade vid mitt. I den mest romantiska, men sorgliga, scenen i filmen strök jag bort en tår i smyg. I ögonvrån såg jag hur han gjorde samma sak och jag tyckte att det var så himla fint. Våra blickar möttes och han såg lite generad ut, men jag log. När jag skulle gå sen sa han att han var tvungen att säga en sak till mig. Han viskade, så att de andra inte skulle höra.

- Det känns fortfarande lite konstigt, men det känns konstigt på ett bra sätt med dig!

Jag satte upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och tog en promenad runt staden för att tänka. Mina kompisar har sagt fler gånger att jag borde strunta i idioten som fick mitt hjärta att gå sönder. Och det borde jag verkligen, så jag försöker och försöker. Ändå får jag dåligt samvete när jag fortsätter prata med hans kompis, mest om strunt. Men han får mig att skratta istället för att gråta.




via weheartit

Det regnade när jag och några andra packade in våra väskor i en kompis bil. Vi åkte i mer än tre timmar, med Lars Winnerbäck på högsta volym, tills vi kom till havet och det hade slutat regna. Trängde ihop oss i hans familjs gamla husvagn där golvet knarrade hemskt varje gång man rörde på sig. All jävla skit som hela tiden verkar hända mig lämnade jag hemma.

Tre fantastiska dagar. Vi badade i havet i strålande solsken och brände ryggarna knallröda. Satt på klipporna och drack varm choklad och såg solen gå ned bakom horisonten. Frossade i räkor. Plockade snäckor. Grillade och drack vin på stranden. Tävlade om vem som fick upp flest krabbor. Tog promenader på trånga gator där gammal mysiga hus trängdes. Klättrade säkert tusen trappsteg upp på ett berg och såg ut över staden, vattnet, allt. Spelade spel i förtältet. Låg i mörkret och pratade innan vi skulle sova.

En blommig kjol och lockigt hår som jag precis färgat brunt. Satt på en kompis inglasade altan och drack vin medan regnet smattrade mot  taket. Mellan skurarna spelade vi ett evighetsparti kubb. Hans kompis var där, han som jag verkligen inte borde träffa eller le lite för ofta mot. Det var jag som hade bjudit honom och hans kompis, som båda är från en annan stad ungefär en halvtimme härifrån. Vid elva promenerade vi fram till torget för att se ett ganska känt bands konsert. Det var så himla bra och i trängseln mot kravallstaketet la han plötsligt sin hand mot min höft. Ett frågande leende och sen, när jag nickade, det där gulliga uttrycket av förvåning och glädje samtidigt i hans ansikte. Vi passade så bra tillsammans; hans hand i min, mitt huvud mot hans bröst, hans armar runt min midja eller mitt huvud mot hans bröst. Allt passade så bra.

När sista låten ekat ut gick vi till den här stadens enda uteställe. Det var mycket folk och jättevarmt, men vi dansade och pratade med folk om allt från hur kräftor dansar till att jag är kort trots höga klackar. Träffade en vän jag inte ens sett sen i våras och hon kramade nästan sönder mina revben. Vid stängning köpte vi pizza och satt vid vattnet och åt. Promenerade hem till mig, hand i hand med han som jag inte ens borde prata med. Men våra händer passade fortfarande så bra. Deras sista buss hem hade gått, så jag erböd att dela min säng. En tjejkompis skulle redan sova hos mig, så vi trängde ihop oss fyra personer. Delade på en överbliven burk öl som på något sätt hamnat i min lägenhet. När vi släckt kysste han mig snabbt två gånger, inget mer.

När jag vaknade framåt tolv var han redan vaken och stod och tog på sig. Drog tröjan över huvudet och letade efter sin ena strumpa. Vi pratade inte om att till och med våra läppar passade perfekt ihop, utan låtsades som inget. Vi beställde pizza och satte på starkt kaffe, precis som det ska vara dagen efter. Fortfarande efter att de gått luktade mitt sovrum av honom.


unknown

Och det är kanske egentligen en dålig idé att träffa hans kompis. Eller stryk "kanske", det är en dålig idé. Men jag har aldrig varit speciellt smart så jag struntar i det och slår inte bort blicken när den fastnar i hans.


via louder than gods revolver

Borstar igenom håret ordentligt för första gången på hela veckan. Har mest legat kvar under täcket hela dagarna och tittat på Scrubs och lyssnat på tiden som passerat förbi. Han har inte försökt be om ursäkt så jag har inte kunnat skrika "Dra åt helvete" eller något annat fult. I alla fall inte så att han har hört. Men nu har jag borstat igenom håret igen; det känns som om det blivit mycket längre på bara sex dagar.

Ikväll ska jag låtsas som om han aldrig funnits och åka hem till en kompis som bor en halvtimme härifrån och laga tacos, tävla i tevespel trots att jag redan vet att jag kommer förlora och sen somna i soffan framför någon film. Jocke? Vem är det? Kommer jag att tänka mellan två ostbågar. I alla fall i min fantasi.

En lördagskväll som egentligen skulle blivit den bästa på länge. Men som inte blev det. Inte alls. Lite för starka drinkar med katus- och limejuice på en kompis balkong innan vi åkte till grannstaden. Liveband och musik som man inte kunde låta bli att dansa till trots skavsår. Där i trängseln var han plötsligt, tillsammans med en annan tjej. Försökte förklara det för mig själv med att de bara var kompisar, men det fungerade inte och jag gick sönder. Han kom inte ens fram till mig; höll kvar sin arm runt henne och nickade bara mot mig. För fyra dagar sen kysste han mig.

Låtsades som inget. Drack en öl som någon bjöd mig på och dansade ändå med mina kompisar som kallade honom as. Stötte ihop med hans kompis som sa att han var en skitstövel. Tydligen hade han träffat henne enda sen midsommar. Samtidigt som mig. Svart framför ögonen. Svart inuti. Svart överallt. Fortsatte dansa med värkande fötter, med värkande hjärta.

När det stängde hämtade vi våra jackor. Han sa att det var kul att ses när vi hamande bakom varandra i kön, men jag svarade inte. Tog bara min jacka utan att ens se på honom och gick ut i regnet. Han ropade efter mig att de faktiskt bara var vänner. I väntan på bussen hem rökte jag upp ett halvt paket cigaretter, raderade minsta spår av honom på min telefon och svor. Såg hur han följde henne hem på håll.

På bussen hem fick jag ett sms från hans kompis. "Det är sant att dom bara är vänner, för hon vill inte ha honom. Kanske inte gör något bättre men nu vet du i alla fall." Vi skrattade åt honom, men egentligen kände jag för att gråta.




via weheartit

En varm sommarkväll på en filt i parken med egenplockade blåbär och vattenmelon. Jag och några kompisar läste fjantiga tidningar, spelade spel och kittlade varandra med grässtrån. Ovanför oss flög fladdermöss från träd till träd trots att klockan inte hunnit bli mer än halv elva. Augustimörker och snart är min semaster slut.

Han och jag tog en fika; blåbärspaj i solskenet på uteserveringen. Det var den första gången vi sågs på länge och han fick mitt hjärta att slå snabbare när han kom gående emot mig över torget. Ruffsigt hår och samma vita skor som han alltid har. Som om dagarna inte alls blivit till veckor sen sist. Han följde mig till bussen och kysste mig snabbt. När dörrarna stängts mimade han "Jag tycker om dig" och vinkade. Åh snart, alldeles snart måste han ju vara min på riktigt.


unknown