Han låg bredvid mig i sängen och sov, men jag var fortfarande vaken. Skickade sms med en annan, med honom som jag egentligen är kär i. Gömde mitt dåliga samvete någonstans långt in bakom revbenen. För när han hör av sig faller jag dit igen, varje gång. Och jag gör vad som helst för det lilla han ger mig. Några sms sent en vardagskväll. Jag saknar dig! Jag läser smset sjutton gånger utan att andas på hela tiden.





1. via i just came to say i miss you 2. unknown

Hoppade över ett möte och tog bussen från stan. Satt i flera timmar med två kompisar på ett café och pratade om allt. Verkligen allt. Om hur det känns när man tvivlar på att han som man bor med är rätt och kanske fallit för någon som läser samma kurs, söta husdjur, rädslan för två streck på ett graviditetstest, recept som är bra för många personer och vilken låt som är absolut bäst att hångla till. Sånna dagar behövs ibland när allt plöstligt fyser till is inuti. Som när expediten på h&m visar sig vara tjejen som han lämnade mig för i sommras. Is. Is. Is. Ända ner i tårna.

Lördag. En blommig klänning och tunna strumpbyxor, som om det inte alls var minusgrader ute. Drack mjölkdrinkar som smakade jordubb, alldeles för fort ur ett alldeles för stort glas, på en kompis köksgolv. De höll på att lägga om golvet i vardagsrummet. Hennes sambo och några kompisar till honom jobbade med bara överkroppar, en hammare i ena handen och en öl i den andra. Det blev förvånande nog rakt ändå.

Sen satt vi alla på det nylagda golvet och skrattade åt saker som inte ens var roliga, men vi kunde bara inte låta bli att skratta. Pratade om rymdfärder och vad vi aldrig skulle klä ut oss till på halloween. Vi åkte till grannstaden för att dansa när klockan blivit elva. Och som vi dansade. Skavsår och värkande fotsulor av för höga klackar, men så himla roligt.


via this is me

Lämnade min småstad i helgen tillsammans med några kompisar. För att hitta oss själva, som vi sa. Eller egentligen kanske bara för att slippa se samma husfasader längs samma gator som annars. Vi hade hyrt en stuga mitt i skogen med alla sängar i samma rum, så när vi väl somnade blev det snabbt tusen grader i rummet. När vi åkte hem på sändagskvällen hade jag haft en av de bästa helgerna i mitt liv. Allsång i bilen till gamla låtar från högstadiet. Tävlingar om vem som handlade snabbast eller packade mest i en icakasse, vinnaren fick välja något från tuggummiautomaten utanför. Fjantiga lekar och sällskapsspel. Spökhistorier i köket mitt i natten så att jag knappt vågade somna sen. Buffé där alla lagade en rätt var. Ett besök i en spelhall, bilspelet där var beoendeframkallande och kankse det roligaste jag gjort. Tända ljus och en gitarr. Kampen om brödrosten på morgonen. Spontant dansande i den korridorliknande hallen till maskinens nya och fantastiskt bra  Krossa alla fönster. Promenader i skogen där vi virrade bort oss hela tiden, men alltid hittade hem till slut. Så himla fint var allt!




1. via curious? 2. unknown

Tiden rusar förbi. Jobb, fina vänner och han som jag egentligen inte är speciellt kär i men som jag nu kallar för pojkvän. Två veckor har vi varit tillsammans. På något sätt är han ändå den finaste jag vet, kanske för att han inte slår sönder mig mot marken och för att han inte kan se skillnad på rött och grönt. Det är kanske kärlek det också. Jag vet inte men det känns bra.

Gick upp tidigt för att jobba på söndagen. Ruffsig i håret och med sömnen kvar i ögonen, men precis som alltid på jobbet det senaste så älskade jag varje sekund. Och chefen har antytt att jag kanske ska få fast när mitt redan förlängda vikariat går ut i maj.

På kvällen tog jag bussen till grannstaden till han, som jag så gärna vill vara kär i men aldrig känner något för, och satt i hans soffa och kände mig omtyckt. Jag behövde honom. Behöver. För han har lyckats pussla ihop mig igen efter alla gånger jag slagits sönder mot marken av andra.



unknown

Varm choklad i temos, filtar och trevligt sällskap. Vi satt på en kulle och kollade upp mot natthimlen på alla stjärnfallen och jag önsakde mig samma sak varje gång. Att han skulle skicka ett sms, allra helst skulle det stå något om att han inte hört av sig för att han fått känslor. Men vad so helst skulle duga. Det slog inte in, kanske för att jag vet att det egentligen bara är stenar som brinner upp på väg genom atmosfären.

En lördagmorgon när allt kändes grått färgade jag mitt hår rött igen, för att försöka få lite färg på livet. Lyssnade på skuttig musik och hoppade omkring i lägenheten med röda lockar som flög runt ansiktet. Men allt kändes fortfarande ganska grått.


unknown

Fredagskväll och en himla fin konsert i Folkets Park. Det var inte speciellt mycket folk, men den här småstaden har aldrig förstått sig på musik. Jag hade gåshud hela tiden och ville aldrig att det skulle ta slut. Men det gjorde det tyvärr. På vägen hem efteråt, med en signerad cd med ett hjärta efter mitt namn i väskan, hade jag fortfarande gåshud. Så himla fint!

Bakade bullar och målade naglarna mörkt röda medan degen jäste. De matchade min blommiga klänning och de röda höstlöven jättebra. Allting kändes så tomt och jag blir så jävla trött på att alltid höra hur min egen röst ekar inuti. Tom. Tom. Tom.


via sleepless

Och jag önskar att jag kunde bli kär i honom. I han som faktiskt är kär i mig. Visst får han mig att må bra, men jag lurar mig själv när jag låtsas att jag känner något. Jag blir annars kär så lätt, men han får inte ens mitt hjärta att slå lute snabbare. Ändå är det honom jag tillbringar alldeles för många kvällar med. Mest för att slippa vara ensam. Men egentligen ljuger jag kanske inte ens när jag svarar "Jag saknar dig också!", för tillsammans med honom slipper jag ju i alla fall vara ensam.


unknown

Lördag och en extra fin klännig som för att liksom försöka dölja mitt trasiga hjärta, som slagits sönder alldeles för många gånger. Satt hemma hos en kompis och drack jordgubbsdrinkar med någon konstig eftersmak och krusbärscider. Killen bredvid mig i soffan funderade högt på vartifrån han kände igen mig och alla skrattade. Alla, utom han då kanske, vet att vi hånglade på min student och hamnade på bild i lokaltidningens repotage om studenten 2010. Tillslut berättade hans kompis och när han kollade i sin mobil sen hade han kvar mitt nummer. Och en suddig bild på mig i studentmössa som kontaktbild till och med. Han skyllde först på att jag var blond då och sen på att han inte brukar lägga brudar som drar utan att säga hej då på minnet. Jag bara skrattade.

Satt ute på trappan och rökte utan jacka trots att det hunnit bli oktober. Drack up min sista cider och sen gick vi till det enda utestället i den här staden. En tjej som varit med i Idol för något år sen sjöng, men det tänke jag knappt på för jag dansade tillsammans med så himla fina vänner. Träffade en ung man med skäggstubb som rispade mot min känd när vi pratade. Tätt, tätt intill varandra för att översösta musiken. Han var från början från fucking Åmål, sa han. Mitt i en kyss, kanske den tusende på bara en timme, mumlade han något som jag inte hörde och så stod jag kvar och såg hans rygg försvinna bort.  Fattade inget, men dansade och var glad ändå. Träffade honom ute på altanen såg honom med en annan tjej. Gick fram för att fråga vad som hände förut och han presenterade henne som sin flickvän. Idiot!

Dansade vidare utan att bry mig. Det gjorde inte ens ont, bara sved lite som det gör när det känns som att man inte duger. Avslutade kvällen med pizza och skratt vid fontänen mitt på torget tillsammans med fina vänner innan jag ramlade i säng vid fyra.

Han slutade svara på mina sms. Jag visste att det skulle bli så till slut, men inte än. Inte efter bara fyra gånger och vi har ju ändå haft det ganska bra ihop. Är jag inte ens bra nog för att knulla med längre? För det var väl allt det var, tyvärr.




1. via you are my only exception 2. via pick up the pieces

Tillbringade fredagskvällen i en kompis studentskorridorskök, två timmar hemmifrån. Behövde komma bort från allt. Hade äntligen pratat med han som är kär i mig om att jag inte känner något längre. Han grät och jag kände mig ensam och elak som vanligt, men jag slapp i alla fall det dåliga samvetet som varit min bästa vän i flera veckor.

Så jag hoppade på första buss bort och hamnade i hennes kök med två flaskor vin och en paket glass. Satt vid köksbordet på varsin udda stol och pratade om travhästar, pariserhjul och sommarminnen. Och känslor såklart. För första gången berättade jag för någon om han som jag träffat lite i smyg. Han som är min kompis ex.

-  Men det är ju faktiskt inte ditt fel vem du blir kär i liksom. Och de var knappt aldrig ihop heller och nu har ju hon    han den där, Simon eller vad han heter.

-  Jag är inte kär i honom!

-  P, jag känner dig! Försök inte!

Och hon hade kanske rätt, även om jag aldrig skulle erkänna det för mig själv ens en gång. För han känner inte samma sak, utan jag är bara ett bra sällskap sena kvällar när han inte vill sova själv. Men jag hoppas ju på mer, egentligen. Allt hade varit så mycket enklare om jag bara kunde varit kär i han som är kär i mig. Istället träffar jag han, som får det att pirra i magen med bara en blick men som aldrig ringer, alldeles för ofta. Jag kan hans portkod utantill, trots att jag knappt aldrig kan lära mig siffror. Inte ens mitt eget telefonnummer.

Stängde av telefonen och tog bussen till grannstaden. Inte för att träffa han som är kär i mig, men som jag träffar trots att det lilla jag kände förut fursvunnit helt. Inte han, utan en kompis ex. Igen. Ingen vet om det, knappt ens jag själv låtsas om det. Bara han nuddar vid mig blixtrar det framför ögonen och ingen annan är som han är. Sättet hans byxor alltid envisas med att glida ner över ena höften. Hans nyckelben som liksom passar så perfekt mot min handflata. Hur hans skånska bara hörs i vissa ord. Att vi kan ligga vakna mitt i natten och prata om saker som vi låtsas inte betyder något, men som vi båda vet gör det. Hur han visar mig korttrick som gör mig tokig när jag inte fattar hur han gör. Hur han kniper ihop ögonen när han skrattar. Och när han kommer. Att kolla på honom när han sitter vid datorn och pluggar ikapp det han inte hunnit göra eftersom han varit med mig.

Vi såg på film och drack te ihopkrupna i hans soffa, utanför fönstret blåste vinden sönder grenar på träden. Våra händer nuddade varandra under filten, men inget mer. Innan vi skulle sova fick jag massage för han tyckte att min rygg såg ut att göra så himla ont. Och det gör den. Jag fick ingen kyss innan jag skulle gå, han kollade knappt på mig. Gick fort genom den rödmålade studentkorridoren och skyndade till bussen. Allt med honom känns så jävla mycket. Oftast gör det ont. Men det skulle göra ännu ondare utan honom så jag klamrar mig hopplöst fast vid det lilla han ger mig. För han kan väl knappast känna samma sak. Vi har aldrig pratat om det.


via live today, think tomorrow

Har tillbringat några dagar i Stockholm. Suttit på uteserveringar och druckigt rött vin och rökt för många cigaretter i höstsolen. Promenerat längs vackra gator och i trånga gänder där jag skulle vilja bo. Bränt tungan på varm soppa, men använt det som en ursäkt för att kyssa en främande ung man med bruna ögon och en brytning jag låtsades var fransk. Suttit på sovrumsmattan och bläddrat i tidningar med fina bilder. Träffat inspirerande personer och pratat om meningen med livet, utan att komma fram till något såklart. Precis som vanligt. Provat klänningar som egentligen var alldeles för dyra. Ätit god mat på en restaurang där det kändes som om man satt i någons vardagsrum, kanske för att servitören så ofta satt bredvid mig i soffan och pratade om hur solen höll på att gå ned utanför köksfönsret. Han visade mig sen och det var verkligen vackert mot de gula höstlöven. Druckigt mer vin. Legat uppe halva nätterna och skrattat till vi blev hesa. Så himla fint alltihop!


via weheartit

Ramlade i trappan och slog sönder något i ryggen tror jag. Det värkte och pulserade och jag fick ett stort blåmärke. Det största jag någonsin sett. Över hela rumpan och upp mot ryggen. Kom fem minuter försent till jobbet och för första gången någonsin var chefen i tid. Såklart. Men det hände i alla fall något, mer än vad man kan säga om den vanliga småstadstristessen.

En box vin och en blommig klänning för att fira att det var lördag. Hemma hos en kompis dansade vi fuldans i hennes kök till gamla 90-tals hits från vår lågstadietid. Ute på hennes balkong satt vi under varsin filt och skrattade så att vi fick kramp i magen medan vi rökte. Fast mellan skrattatackerna fick vi in lite allvar; en sambo som aldrig är hemma, kompisar som flyttat, könssjukdommar och känslor som kanske inte finns i ett förhållande. Ingen trodde mig. "Ni som är så fina tillsammans, det är klart att du är kär! Du är bara lite osäker." Femton sekunder skrattade vi igen, åt någon dålig ordvist som inte ens var rolig och både jag och de andra glömde bort allt.

Vi vinglade iväg till det enda utestället i den här staden och dansade oss varma i trängseln på dansgolvet. En kille jag träffade i vintras bjöd mig på en öl och bad plötsligt om ursäkt för det som hände då. Jag svarade uppriktigt att det hade tagit några månader innnan det hade slutat att göra ont och sen låtsades vi som inget igen. Som vi brukar göra. Jag gick tillbaka till mina kompisar och han följde med. Alla dansade och allt kändes bara så himla fint. Tills klockan nästan var stängning och han, som det nu till slut äntligen kändes bra med igen, hånglade med en kompis till mig. Framför mig. Hon visste inget, men han visste så jävla väl att jag fortfarande ryser varje gång han rörde vid mig. Jag hämtade min jacka utan en ord och rökte cigarett efter cigarett på vägen hem med hjärtat i tusen bitar som vanligt. Men det är klart att jag är kär i min, i alla fall nästan, pojkvän. Eller inte. Jag vill så gärna vara det.




1. via scumfuckk   2. unknown

Gula löv och solsken. Jag tillbringade kvällen i hans soffa, med en flaska vin och en bra film. Han somnade efter högst en kvart men jag brydde mig inte om att väcka honom. Jag tror att vi är tillsammans nu, även om vi inte pratat om det. Och det känns väl bra, men jag vet att det borde kännas så mycket mer. Jag klarar bara inte av att vara ensam och jag känner mig sämst i hela världen.


unknown

Har tagit ledigt en måndag, för brustet hjärta. Fast jag kallade det nog migrän i telefonsamtalet med chefen. Satt i soffan med en liter apalsinjucie och de sista avsnitten av fjärde säsongen av Gossip Girl. I slutet när han låter henne gå med tårar i ögonen så gråter jag, så som jag inte tillåtit mig att gråta över honom.