Bakade kakor i en kompis kök, över ljudet från elvispen pratade vi om elefanter, regnet utanför och allt sånt där som egentligen inte betyder något alls. Hon hade också sett det på facebook, precis som jag. Han har ett förhållande med henne, den där tjejen han träffade samtidigt som mig och som visst var så mycket bättre än jag. Jag låtsades som inget och hon förstod att jag inte orkade prata om det. När jag hade satt in den tredje plåten i ugnen frågade jag om hon visste att elefanternas snabel är så tung att de inte orkar hålla uppe den speciellt länge. Hon skakade på huvudet och väntade två sekunder innan hon sa:

- Han är en jävla idiot, skit i honom!

Jag svarade inte, ställde bara in bakpulvret i skåpet ovanför spisen och nickade nästan omärkligt. För visst var det så egentligen, men det är så svårt att bara lämna honom bakom mig. Han var allt jag ville ha i tre månader och jag drömmer fortfarande om honom någon gång ibland. Eller ganska ofta, egentligen. Även om jag låtsas som ingenting, som jag så ofta gör, och fejkar ett leende när hans kompis kysser mig. För jag vet inte om jag någonsin kommer kunna känna samma sak för honom.




1. via the cake bar 2. via i dont wanna miss one smile

Och det spelar kanske ingen roll hur trovärdigt jag fejkar mina leenden, hur jag låtsas att jag faktiskt är kär i hans kompis eller hur jag faktiskt lyckas ignorera de få sms han skickat sen den där kvällen. När jag såg att de hade ett förhållande på facebook gick jag sönder.



unknown

Min första lediga kväll i veckan tillbringade jag i hans soffa; jag sov och han kollade på tv. Det är den där tryggheten som gör att jag fortsätter träffa honom, att han verkligen tycker om mig som jag är. Inte bara sådär som man säger, utan också när jag var trött, osminkad och hade sån mensvärk att jag inte klarade av att äta upp maten han lagat bara för min skull. Han förtjänade någon bättre, men jag ville inte vara ensam så jag la mig tillrätta mot hans bröst.

Han sa att jag var det finaste han visste när vi stod högt upp på ett berg och blickade ut över hans hemstad en söndagskväll. Alla tusentals gatlyktor och neonskyltar var vackra på håll. Det var svårt att tro att det bara gått några veckor sen vi började träffas, trots att vi verkligen inte borde gjort det. Men allt med honom känns så självklart, som om vi redan varit tillsammans i tio år. Han ger mig inga fjärilar i magen, men jag somnar så bra på hans arm. Egentligen vet jag inte om jag är kär i honom, men jag vet inte längre hur jag skulle klara mig utan honom. Jag har lärt mig alla bussturer mellan våra städer utantill och vant mig vid att han köper choklad åt mig när jag mår dåligt. Och han är fin, kanske det finaste jag vet trots att han inte ger mig några fjärilar i magen.




1. unknown  2. via we'll plan rebellions aginst the world

Har jobbat minst tolv timmar varje dag och somnat i soffan så fort jag kommit hem. Mellan möten, planering och vidareutbildningar har jag försökt få plats med mitt liv. Det har väl inte fungerat så bra, men då slipper jag i alla fall tänka. Eller lyssna till ensamheten som ekar här.

Nästan tjugo grader i luften och en svart klänning som klibbade mot kroppen i den fuktiga luften. Jag tog den överfulla bussen till grannstaden där det var en slags temahelg med livemusik, öltält och fest. Det var säkert tusen grader på bussen. Minst. Hamnade hos en kompis till han jag i hemlighet börjat tycka om, som jag alltid har så himla roligt med men vars kompis jag träffat förut och alltså inte ens borde se åt. Satt i köket och drack cider medan några tävlade om vem som kunde bäst korttrick. Jag diskuterade hajar, mobilappar som kunde göra oss till miljonärer och att bli lurad tillsammans med någon jag aldrig träffat förut. Han skrattade precis som Björn Gustafsson.

Vi gick fram på stan trots att himlen var oroväckande grå. Jag träffade en kompis jag inte pratat med på säkert två månader, eftersom hennes sambo plötsligt börjat hata mig. En lång kram och ett "Jag saknar dig!" som jag verkligen menade. Sen försvann hon med honom i trängseln. Vi gick och åt nudlar, pratade med folk vi egentligen inte kände och klappade takten åt bordsdansande killar med långa dreads. Tills himlen plötsligt öppnade sig och dränkte allt. Smutsigt vatten i skorna, mascara längs kinderna och gåshud på armarna av kylan. Han drog in mig i sina armar och mitt huvud passade fortfarande så bra mot hans bröst. Vi gick hem till en av hans kompisar och såg en film inlindad i filtar och med varsin kopp kaffe i handen. Hans hand i min och en snabb kyss när de andra var i köket. Vår tredje någonsin.

Jag struntade i bussen hem och följde med honom istället. Precis som jag struntade i att jag verkligen inte borde göra det. Vi trängde ihop oss i hans nittiosäng. Drack filmjölk direkt ur paketet och pratade mellan kyssarna. Och skrattade! Han hade tre födelsemärken på bröstet som jag kallade för bermudatriangeln. Så fort jag lagt mig tillrätta mot hans axel kittlade han mig i sidan och jag hämnades genom att nypa honom i vaden.  Vi märkte inte ens att tiden gick, men plötsligt var klockan kvart över sex och vi insåg att vi var tvugna att försöka sova. Jag skulle upp för att hinna med bussen hem. Allt var så självklart, som om vi varit tillsammans i tio år. Men egentligen borde vi inte ens träffas.


unknown

Övertid på jobbet och värkande leder. Det är den där tiden på året då alla längtar efter något nytt. De flyr till andra städer för föreläsningssalar och korridorsfester. Men jag stannar kvar. Man skulle kunna tro att tiden inte ens går, för jag stannar kvar igen. Den fjärde säsongen av Gossip Girl hade kommit i posten och jag tillbringade resten av kvällen i soffan. I samma soffa som alltid. Och i hemlighet önskar jag mig Chuck mest av allt.


via weheartit

Det var lördag och mellan molen lös himlen blå. Fast det låg regn i luften, så i väskan hade jag med mig årets femte paraply. De andra har mystiskt försvunnit på bussar, blivit kvarlämnade på parkbänkar eller tappats bort någon dimmig fredagskväll. Jag var i grannstaden som så ofta den senaste tiden. Vi struntade i regnet och bestämde oss för att grilla. Han, som det inte gått en dag utan att jag pratat med, och jag gick ut för att tända grillen. De andra stod kvar i köket sju trappor upp och gjorde i ordning grillspett och vattenmelon, som någon hört visst skulle var gott att grilla.

Vi slog vad om vem som kunde springa fortast ner för trapporna och han vann när han en halv sekund före mig slog handen i väggen. Våra snabba andetag studsade i trapphuset och han undvek min blick när våra händer snuddade vid varandra på dörrhandtaget. Kanske hade han lika dåligt samvete som jag, även fast inget av det egentligen borde vara vårat problem. Vi tände grillen och stod bara nära varandra och såg hur lågorna växte utan att säga något. Han mumlade tyst något som jag inte hörde. Sen sa han det igen, högre.

- Tycker du också att det känns konstigt?
- Mm lite.
- Vet han ens nått liksom? Att vi träffas och så?
- Nä, men det var ju han som träffade en annan först.
- Men ni var ju i alla fall inte kompisar.
- Men vi var ju typ ihop då, nu pratar vi ju inte ens. Så egentligen borde han väl fan inte bry sig.
- Nä, det är klart. Men det känns fortfarande lite konstigt.

De andra kom ner med maten precis när solen började gå ned bakom träden. Vi pratade inte mer om det, mest om vardagliga saker och dåliga skämt. Framåt elva, efter att vi smakat och sett att vattenmelan faktiskt var ganska gott att grilla, satte vi på en film. Vi hamnade bredvid varandra i soffan och hans knä nuddade vid mitt. I den mest romantiska, men sorgliga, scenen i filmen strök jag bort en tår i smyg. I ögonvrån såg jag hur han gjorde samma sak och jag tyckte att det var så himla fint. Våra blickar möttes och han såg lite generad ut, men jag log. När jag skulle gå sen sa han att han var tvungen att säga en sak till mig. Han viskade, så att de andra inte skulle höra.

- Det känns fortfarande lite konstigt, men det känns konstigt på ett bra sätt med dig!

Jag satte upp håret i en slarvig knut mitt på huvudet och tog en promenad runt staden för att tänka. Mina kompisar har sagt fler gånger att jag borde strunta i idioten som fick mitt hjärta att gå sönder. Och det borde jag verkligen, så jag försöker och försöker. Ändå får jag dåligt samvete när jag fortsätter prata med hans kompis, mest om strunt. Men han får mig att skratta istället för att gråta.




via weheartit

Det regnade när jag och några andra packade in våra väskor i en kompis bil. Vi åkte i mer än tre timmar, med Lars Winnerbäck på högsta volym, tills vi kom till havet och det hade slutat regna. Trängde ihop oss i hans familjs gamla husvagn där golvet knarrade hemskt varje gång man rörde på sig. All jävla skit som hela tiden verkar hända mig lämnade jag hemma.

Tre fantastiska dagar. Vi badade i havet i strålande solsken och brände ryggarna knallröda. Satt på klipporna och drack varm choklad och såg solen gå ned bakom horisonten. Frossade i räkor. Plockade snäckor. Grillade och drack vin på stranden. Tävlade om vem som fick upp flest krabbor. Tog promenader på trånga gator där gammal mysiga hus trängdes. Klättrade säkert tusen trappsteg upp på ett berg och såg ut över staden, vattnet, allt. Spelade spel i förtältet. Låg i mörkret och pratade innan vi skulle sova.

En blommig kjol och lockigt hår som jag precis färgat brunt. Satt på en kompis inglasade altan och drack vin medan regnet smattrade mot  taket. Mellan skurarna spelade vi ett evighetsparti kubb. Hans kompis var där, han som jag verkligen inte borde träffa eller le lite för ofta mot. Det var jag som hade bjudit honom och hans kompis, som båda är från en annan stad ungefär en halvtimme härifrån. Vid elva promenerade vi fram till torget för att se ett ganska känt bands konsert. Det var så himla bra och i trängseln mot kravallstaketet la han plötsligt sin hand mot min höft. Ett frågande leende och sen, när jag nickade, det där gulliga uttrycket av förvåning och glädje samtidigt i hans ansikte. Vi passade så bra tillsammans; hans hand i min, mitt huvud mot hans bröst, hans armar runt min midja eller mitt huvud mot hans bröst. Allt passade så bra.

När sista låten ekat ut gick vi till den här stadens enda uteställe. Det var mycket folk och jättevarmt, men vi dansade och pratade med folk om allt från hur kräftor dansar till att jag är kort trots höga klackar. Träffade en vän jag inte ens sett sen i våras och hon kramade nästan sönder mina revben. Vid stängning köpte vi pizza och satt vid vattnet och åt. Promenerade hem till mig, hand i hand med han som jag inte ens borde prata med. Men våra händer passade fortfarande så bra. Deras sista buss hem hade gått, så jag erböd att dela min säng. En tjejkompis skulle redan sova hos mig, så vi trängde ihop oss fyra personer. Delade på en överbliven burk öl som på något sätt hamnat i min lägenhet. När vi släckt kysste han mig snabbt två gånger, inget mer.

När jag vaknade framåt tolv var han redan vaken och stod och tog på sig. Drog tröjan över huvudet och letade efter sin ena strumpa. Vi pratade inte om att till och med våra läppar passade perfekt ihop, utan låtsades som inget. Vi beställde pizza och satte på starkt kaffe, precis som det ska vara dagen efter. Fortfarande efter att de gått luktade mitt sovrum av honom.


unknown

Och det är kanske egentligen en dålig idé att träffa hans kompis. Eller stryk "kanske", det är en dålig idé. Men jag har aldrig varit speciellt smart så jag struntar i det och slår inte bort blicken när den fastnar i hans.


via louder than gods revolver

Borstar igenom håret ordentligt för första gången på hela veckan. Har mest legat kvar under täcket hela dagarna och tittat på Scrubs och lyssnat på tiden som passerat förbi. Han har inte försökt be om ursäkt så jag har inte kunnat skrika "Dra åt helvete" eller något annat fult. I alla fall inte så att han har hört. Men nu har jag borstat igenom håret igen; det känns som om det blivit mycket längre på bara sex dagar.

Ikväll ska jag låtsas som om han aldrig funnits och åka hem till en kompis som bor en halvtimme härifrån och laga tacos, tävla i tevespel trots att jag redan vet att jag kommer förlora och sen somna i soffan framför någon film. Jocke? Vem är det? Kommer jag att tänka mellan två ostbågar. I alla fall i min fantasi.

En lördagskväll som egentligen skulle blivit den bästa på länge. Men som inte blev det. Inte alls. Lite för starka drinkar med katus- och limejuice på en kompis balkong innan vi åkte till grannstaden. Liveband och musik som man inte kunde låta bli att dansa till trots skavsår. Där i trängseln var han plötsligt, tillsammans med en annan tjej. Försökte förklara det för mig själv med att de bara var kompisar, men det fungerade inte och jag gick sönder. Han kom inte ens fram till mig; höll kvar sin arm runt henne och nickade bara mot mig. För fyra dagar sen kysste han mig.

Låtsades som inget. Drack en öl som någon bjöd mig på och dansade ändå med mina kompisar som kallade honom as. Stötte ihop med hans kompis som sa att han var en skitstövel. Tydligen hade han träffat henne enda sen midsommar. Samtidigt som mig. Svart framför ögonen. Svart inuti. Svart överallt. Fortsatte dansa med värkande fötter, med värkande hjärta.

När det stängde hämtade vi våra jackor. Han sa att det var kul att ses när vi hamande bakom varandra i kön, men jag svarade inte. Tog bara min jacka utan att ens se på honom och gick ut i regnet. Han ropade efter mig att de faktiskt bara var vänner. I väntan på bussen hem rökte jag upp ett halvt paket cigaretter, raderade minsta spår av honom på min telefon och svor. Såg hur han följde henne hem på håll.

På bussen hem fick jag ett sms från hans kompis. "Det är sant att dom bara är vänner, för hon vill inte ha honom. Kanske inte gör något bättre men nu vet du i alla fall." Vi skrattade åt honom, men egentligen kände jag för att gråta.




via weheartit

En varm sommarkväll på en filt i parken med egenplockade blåbär och vattenmelon. Jag och några kompisar läste fjantiga tidningar, spelade spel och kittlade varandra med grässtrån. Ovanför oss flög fladdermöss från träd till träd trots att klockan inte hunnit bli mer än halv elva. Augustimörker och snart är min semaster slut.

Han och jag tog en fika; blåbärspaj i solskenet på uteserveringen. Det var den första gången vi sågs på länge och han fick mitt hjärta att slå snabbare när han kom gående emot mig över torget. Ruffsigt hår och samma vita skor som han alltid har. Som om dagarna inte alls blivit till veckor sen sist. Han följde mig till bussen och kysste mig snabbt. När dörrarna stängts mimade han "Jag tycker om dig" och vinkade. Åh snart, alldeles snart måste han ju vara min på riktigt.


unknown

Lördagskväll på en kompis balkong, under varsin filt för att det var för kallt för nylonstrumpor trots att det inte ens hunnit bli augusti. Mitt emot hade någon fest och de skrek att vi borde komma dit. Vi satt kvar. Rökte cigarett efter cigarett och spelade kort under glada skratt. Vi förde noggran statistik över vem som vann och tävlade om att komma först till 50 vinster. Han skickade sms, men han var alldeles för full för att jag skulle kunna förstå dom. Kanske skulle dom inte ens till mig. Det var fuktigt i luften av dimma och man såg ingenting fråmåt halv två. Vi hade hade tappat bort oss i vinststatistiken och hade lagt bort kortleken. Istället satt vi och försökte komma på repliker ur gamla teaterpjäser vi spelat tillsammans och saknnde att stå på scen. När jag gick hem sen mötte jag en vinglig kille, som jag alltid brukar falla för när hans blick fastnar i min, utanför den nattöppna pizzerian. "Vet du hur jävla vacker du är? Och det säger jag inte bara för att jag är full." Han fick en kram och sen fortsatte jag hem i dimman. Jag kände att han följde mig med blicken tills min rygg försvann i dimman.


via weheartit

Låg i en soffa på altanen hemma hos en kompis medan fredagen blev till lördag. Ruffsigt hår och en sjal virad två varv runt halsen mot den kyliga kvällsluften. Vi drack vin och lyssnade på vart jag mig i världen vänder medan vi längtade bort härifrån. Han är bara hemma över sommaren, sen flyttar han tillbaka till sin nya hemstad 20 mil bort igen. Jag vill också, men varje gång jag slår min chefs nummer för att säga upp mig fegar jag ur. Och stannar kvar här och går på samma trottoarer och köper samma frukostyoghurt i samma icaaffär.

Vi pratar i telefon medans jag går hem på regnvåta trottoarer när klockan redan hunnit bli halv tolv, trots att han ska upp och jobba dagen efter. Om konstiga saker vi ätit till kvällsmat, vädret och när vi ska ses. Det var ett tag sen vi pratade ordentligt och jag kom på mig själv med att ha saknat hans röst mer än jag trodde var möjligt. Efter att vi lagt på så skickar han ett sms bara för att säga god natt en gång till. Och jag vill så gärna kunna kalla honom min på riktigt snart.




1. unknown   2. via when you grow upp, your heart dies

Satt i en park och såg solen gå ned bakom hyreshuset där jag i höstas brukade vakna alldeles för många söndagsmorgonar. Tre trappor upp. Jag minns fortfarande lukten i trapphuset: curry och plast. Vi träffas fortfarande ibland han och jag, men han har klippt sig och tydligen träffat någon. Jag såg att det lös i hans sovrumsfönstret, det femte från vänster. Saknade plötsligt hur han brukade se på mig, som om jag var viktigt.

Vände ryggen mot hans hus, honom och alla minnen. Jag och några kompisar hade köpt glass, en Ben & Jerrys smak ingen av oss testat förut. Vi åt direkt ur burken med rosa plastskedar. Skrattade, pratade om gånger vi gått vilse och tävlade om vem som hittade flest chokladbitar i glassen. När det var mörkt började vi gå hemåt, men stannade på vägen för att gunga.


via weheartit