Mitt i allt det svarta har jag ändå riktiga vänner. Som inte ger upp mig för ett enda misstag utan att ens prata om det. Och en onsdagskväll kan man sitta på en filt vid en sjö, äta choklad och skratta åt allt det där som gör ont. Låtsas att det inte finns; att allt alltid är så fint som det var just då. Det var ganska kallt i luften och bakom skogen lurade tunga regnmoln så vi åkte hem till mig och satte på tevatten. Och när min mobil pep till och han skrev en förklaring dog jag nästan av lycka. "Hej, ursäkta att jag inte svarat. Min mobil har varit trasig. Kan jag ringa? Puss" Då spelar inga halvfalska vänner i världen någon roll. Dem klarar jag mig nog utan ändå.