Hade tänkt spendera söndagskvällen i soffan med att se om någon halvbra film, en såndär med lyckligt slut och evighetslånga kyssar. Ta det lugnt och dricka te mot förkylningen som jag kände var på gång. Men en kompis ringde och frågade om jag ville åka med henne och några fler till grannstaden för att se The Adjustment Bureau på bio och jag tackade ja. Jag struntade i att bättra på sminket eller byta ut leggingsen med hål i. Hamnade ihop med en kille jag knappt hälsat på förut, men vi var de enda singlarna. Medan de andra tog kysspauser och höll varandra i händerna så tillbringade vi tiden i väntan på filmen med att tävla i allt möjligt. Vem som kunde läsa skyltar på längst håll. Vem som kunde känna igen flest stjärnbilder på himlen. Vem som sprang uppför trappan snabbast. Jag hade nog kunnat tänka mig något mer med honom om jag inte redan fallit stenhårt för han jag ska jobba med i sommar. För ingenting annat betyder något längre. Och jag tror att det kallas för kärlek, men jag har alltid varit dålig på det där med känslor.


unknown