Dagarna gick utan att jag märkte det. Planerade in extra saker i min redan fulla almanacka för att slippa höra mina darrande andetag och ojämna puls. Han hade träffat någon som var värd att ändra relationsstatus för. Så som jag visst aldrig var. Mina ben bar inte ordentligt, men jag envisades ändå med gå en mil varje kväll. Bara för att kunna somna fort efteråt och slippa känna efter. För det gjorde ont bara mina tankar råkade snuddade vid honom. När någon pratade om honom stängde jag av allt och stirrade tomt ut i luften, men det gjorde ändå ont. Jag trodde verkligen att jag var över honom, att jag lärt mig att stå upprätt även när han ler mot mig. Men jag hade så jävla fel.


unknown