let's get rich and build a house on a mountain making everybody look like ants from way up there you and i

Det var lördag och mellan molen lös himlen blå. Fast det låg regn i luften, så i väskan hade jag med mig årets femte paraply. De andra har mystiskt försvunnit på bussar, blivit kvarlämnade på parkbänkar eller tappats bort någon dimmig fredagskväll. Jag var i grannstaden som så ofta den senaste tiden. Vi struntade i regnet och bestämde oss för att grilla. Han, som det inte gått en dag utan att jag pratat med, och jag gick ut för att tända grillen. De andra stod kvar i köket sju trappor upp och gjorde i ordning grillspett och vattenmelon, som någon hört visst skulle var gott att grilla.

Vi slog vad om vem som kunde springa fortast ner för trapporna och han vann när han en halv sekund före mig slog handen i väggen. Våra snabba andetag studsade i trapphuset och han undvek min blick när våra händer snuddade vid varandra på dörrhandtaget. Kanske hade han lika dåligt samvete som jag, även fast inget av det egentligen borde vara vårat problem. Vi tände grillen och stod bara nära varandra och såg hur lågorna växte utan att säga något. Han mumlade tyst något som jag inte hörde. Sen sa han det igen, högre.

- Tycker du också att det känns konstigt?
- Mm lite.
- Vet han ens nått liksom? Att vi träffas och så?
- Nä, men det var ju han som träffade en annan först.
- Men ni var ju i alla fall inte kompisar.
- Men vi var ju typ ihop då, nu pratar vi ju inte ens. Så egentligen borde han väl fan inte bry sig.
- Nä, det är klart. Men det känns fortfarande lite konstigt.

De andra kom ner med maten precis när solen började gå ned bakom träden. Vi pratade inte mer om det, mest om vardagliga saker och dåliga skämt. Framåt elva, efter att vi smakat och sett att vattenmelan faktiskt var ganska gott att grilla, satte vi på en film. Vi hamnade bredvid varandra i soffan och hans knä nuddade vid mitt. I den mest romantiska, men sorgliga, scenen i filmen strök jag bort en tår i smyg. I ögonvrån såg jag hur han gjorde samma sak och jag tyckte att det var så himla fint. Våra blickar möttes och han såg lite generad ut, men jag log. När jag skulle gå sen sa han att han var tvungen att säga en sak till mig. Han viskade, så att de andra inte skulle höra.

- Det känns fortfarande lite konstigt, men det känns konstigt på ett bra sätt med dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0