som ett djur en lycklig lemur trippar jag med lätta steg

Nästan tjugo grader i luften och en svart klänning som klibbade mot kroppen i den fuktiga luften. Jag tog den överfulla bussen till grannstaden där det var en slags temahelg med livemusik, öltält och fest. Det var säkert tusen grader på bussen. Minst. Hamnade hos en kompis till han jag i hemlighet börjat tycka om, som jag alltid har så himla roligt med men vars kompis jag träffat förut och alltså inte ens borde se åt. Satt i köket och drack cider medan några tävlade om vem som kunde bäst korttrick. Jag diskuterade hajar, mobilappar som kunde göra oss till miljonärer och att bli lurad tillsammans med någon jag aldrig träffat förut. Han skrattade precis som Björn Gustafsson.

Vi gick fram på stan trots att himlen var oroväckande grå. Jag träffade en kompis jag inte pratat med på säkert två månader, eftersom hennes sambo plötsligt börjat hata mig. En lång kram och ett "Jag saknar dig!" som jag verkligen menade. Sen försvann hon med honom i trängseln. Vi gick och åt nudlar, pratade med folk vi egentligen inte kände och klappade takten åt bordsdansande killar med långa dreads. Tills himlen plötsligt öppnade sig och dränkte allt. Smutsigt vatten i skorna, mascara längs kinderna och gåshud på armarna av kylan. Han drog in mig i sina armar och mitt huvud passade fortfarande så bra mot hans bröst. Vi gick hem till en av hans kompisar och såg en film inlindad i filtar och med varsin kopp kaffe i handen. Hans hand i min och en snabb kyss när de andra var i köket. Vår tredje någonsin.

Jag struntade i bussen hem och följde med honom istället. Precis som jag struntade i att jag verkligen inte borde göra det. Vi trängde ihop oss i hans nittiosäng. Drack filmjölk direkt ur paketet och pratade mellan kyssarna. Och skrattade! Han hade tre födelsemärken på bröstet som jag kallade för bermudatriangeln. Så fort jag lagt mig tillrätta mot hans axel kittlade han mig i sidan och jag hämnades genom att nypa honom i vaden.  Vi märkte inte ens att tiden gick, men plötsligt var klockan kvart över sex och vi insåg att vi var tvugna att försöka sova. Jag skulle upp för att hinna med bussen hem. Allt var så självklart, som om vi varit tillsammans i tio år. Men egentligen borde vi inte ens träffas.


unknown

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0