Jag la mig och vilade på lunchrasten. Kröp upp i soffan och drogen filt över huvudet medan jag lyssnade på Kents nya skiva Jag är inte rädd för mörkret. Klarade inte av att äta något, mådde illa. Femte dagen med det där hemska illamåendet. I mitt huvud klamrade sig en konversation från förmiddagsfikat fast. En tyst konversation som vi viskade i smyg över varsin kaffekopp.

- Jo, jag tänkte att du kanske ville veta att till hösten ska jag och Maria få barn, sa han så fort att han snubblade på orden.
- Grattis!
- Du menar det inte.
- Klart jag gör, ljög jag för han hade såklart rätt egentligen.
- Jag vet att du inte menar det.
- Hon är din fru, vad vill du att jag ska säga då?
- Vi kan inte fortsätta ses nu det är inte rätt.
- Det var aldrig rätt, sa jag och tog min kopp och gick.

Låg kvar under filten tills hela lunchrasten passerat. Sen var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet och se honom i ögonen och låtsas som inget. Fortfarande illamående och jag hoppades av hela mitt hjärta att jag inte också var gravid. Speciellt inte om det skulle visa sig vara hans.

- En sista gång? frågade han viskande och det fanns inte ens en ton av dåligt samvete i hans röst.