alla sa att allting var farligt men vi går och ingenting händer

Fredagskväll och en rastlöshet som vägrade försvinna. Regnet hängde i luften, men jag klarade inte av att stanna inne för det kändes som om väggarna skulle rasa in över mig. Jag ringde en vän och tillsammans gick vi varv efter varv på spåret i skogen tills mitt hår var alldeles krulligt av regnskurarna. Men fortfarande var den där rastlösheten kvar och jag kunde inte ens se det vackra i hur gatlyktorna lös över kullerstensgatorna på vägen hem. Jag måste bort.


via goin' down

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0