Fredagskväll. Jag hade nylonstrumpor utan att frysa och drack cider som smakade sommar och färdigblandad cosmopolitan ur ett blinkande plastglas. Hade spontant blekt håret och det blev någon konstig rosaaktig nyans, lite som sockervadd. Egentligen ganska fult. Men han som jag borde glömma, som får mig på fall gång efter gång med sitt sneda leende, sa att det var gulligt. Han och jag dansade fjantdanser i vardagsrummet tills vi ramlade omkull på golvet och låg kvar så i säkert tjugo minuter, men jag märkte inte tiden som gick för allt var våra andetag som blandades. Inget mer, inget mindre.

Gick vidare till det enda utestället i den här staden och dansade till något liveband som spelade rockcovers. Tappade bort honom i vimlet men brydde mig förvånansvärt lite. Vi gick hem innan stängning. Han hem till sig och jag hem till en kompis på efterfest tillsammans med de andra. I hans ögon tyckte jag mig se en skugga av besvikelse skymta förbi när jag sa hej då. Men jag var trött på att bli sårad av hans undvikande blickar dagen efter.

Gick tillsammans med hans kompis istället, som flyttat från staden men var hemma på besök. Han var ungefär lika full som jag och vi vinglade ihop och skrattade åt ingenting. Vi balanserade på trottoarkanterna och hoppade uppför alla trappstegen till lägenheten. Efterfestpizza och singstar. Helt plöstsligt var det popcorn över hela golvet som ingen visste vart de kom ifrån. Han och jag hamnade tillsammans i soffan, för trötta för att orka gå hem. Vi gjorde det snabbt och lite för hårt medan jag tänkte på hans kompis. Tror till och med att jag kallade honom fel namn en gång. När han drog mig i håret så kände jag i alla fall något, men jag lär mig aldrig att man inte kan fylla tomheten i bröstet med sex. Fast jag försöker gång på gång.

Morgonen efter samlades vi några på ett café för att äta frukost. Över våra tekoppar så låtsades vi som om ingenting hade hänt. Men jag luktade fortfarande av hans parfym.