På jobbet stod mix megapol på i bakgrunden, lite för högt eftersom ingen orkade resa på sig för att sänka. Jag bet ner mina naglar, som vanligt trött på mig själv och allt runt omkring. Radiomusik har aldrig varit min grej, men mitt i en låt stannade världen. But that's all right because I like the way it hurts. Precis så. Hans leende som får mig att flyga på en sekund, men som gör ont så ont. Och jag klamrar mig patetiskt fast vid det lilla han tycker att jag är värd. Jag låter honom såra mig gång på gång för att jag inte vet hur man klarar sig ensam. Så jag lämnar staden över helgen. För att försöka få någon ordning på mitt liv utan att han ringer mitt i natten och ber mig att komma dit. Som jag alltid gör, med mitt brustna hjärta som aldrig slutar hoppas när jag springer upp för trappstegen.