meet me in the middle of the morning when the crows fly highest in the sky

Jag räknar ner dagarna tills vi kommer ses igen, exakt 25. Och jag hoppas att han känner precis lika mycket som jag gör, för han är allt jag vill ha och jag vet inte hur jag ska klara mig annars. Så jag hoppas att han också vet att det är 25 dagar tills nästa gång vi ses.




1. via fast times 2. unknown

och jag kan höra sju miljarder sköra stråkar stämma upp inför en allra sista konsert

Jag la mig och vilade på lunchrasten. Kröp upp i soffan och drogen filt över huvudet medan jag lyssnade på Kents nya skiva Jag är inte rädd för mörkret. Klarade inte av att äta något, mådde illa. Femte dagen med det där hemska illamåendet. I mitt huvud klamrade sig en konversation från förmiddagsfikat fast. En tyst konversation som vi viskade i smyg över varsin kaffekopp.

- Jo, jag tänkte att du kanske ville veta att till hösten ska jag och Maria få barn, sa han så fort att han snubblade på orden.
- Grattis!
- Du menar det inte.
- Klart jag gör, ljög jag för han hade såklart rätt egentligen.
- Jag vet att du inte menar det.
- Hon är din fru, vad vill du att jag ska säga då?
- Vi kan inte fortsätta ses nu det är inte rätt.
- Det var aldrig rätt, sa jag och tog min kopp och gick.

Låg kvar under filten tills hela lunchrasten passerat. Sen var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet och se honom i ögonen och låtsas som inget. Fortfarande illamående och jag hoppades av hela mitt hjärta att jag inte också var gravid. Speciellt inte om det skulle visa sig vara hans.

- En sista gång? frågade han viskande och det fanns inte ens en ton av dåligt samvete i hans röst.

jag har alltid gillat svaghet som sex & sprit & knark det finns alltid som en utväg och jag har aldrig varit stark

Nymålade naglar och ruffsigt hår. Efter två glas vin och en timmes skvaller hemma i en kompis kök tog vi på oss klackskorna och gav oss iväg på fest. Jag drack för många cider och flirtade med en gammal klasskompis från högstadiet. Vid tio tog vi bussen till grannstaden för att dansa och hela världen hade ett glitter runt sig. Kanske var det alkoholhalten i mitt blod, eller så kände jag mig bara glad för en gångs skull eftersom allt var så fint. Insmugglad apelsinjuice med vodka på handikapptoaletten där man drack varje gång man gjort något i Jag-har-aldrig-leken. Italienare som bjöd på drinkar, men inte hånglade lika bra som jag fått för mig. Så mycket dans att jag fick skavsår av mina mest ingångna skor. Vimmelfotografen som sa att han inte ville fota någon annan än mig på resten av kvällen, eftersom jag såg så lycklig ut på alla bilder. Att dela alldeles för många på en filt på takterassen medan regnet smattrade mot taket.

Vid halv två tog vi nattbussen hem och jag gick själv hem till mig, trots att en ung man som jag ibland brukar följa med hem satt bredvid mig på bussen. När han gick av och jag stannade kvar istället för att följa med såg han inte besviken ut, bara förvånad. För han vet att jag alltid försöker fylla min tomhet med sex och sprit och knark. Som Jocke Berg sjunger. Men då var allt jag såg glitter.




unknown

alla sa att allting var farligt men vi går och ingenting händer

Fredagskväll och en rastlöshet som vägrade försvinna. Regnet hängde i luften, men jag klarade inte av att stanna inne för det kändes som om väggarna skulle rasa in över mig. Jag ringde en vän och tillsammans gick vi varv efter varv på spåret i skogen tills mitt hår var alldeles krulligt av regnskurarna. Men fortfarande var den där rastlösheten kvar och jag kunde inte ens se det vackra i hur gatlyktorna lös över kullerstensgatorna på vägen hem. Jag måste bort.


via goin' down

för jag tror att vingarna bär att vingarna bär att vingarna bär att vingarna bär

En kvart innan ansökningstiden gick ut sökte jag till Uppsala universitet. Om jag kommer in betyder det att jag flyttar fem timmar härifrån, från den här småstaden där jag inte ens kan andas längre.


high on you and on drugs the worst combination of addictions high on you and all drunk

Lämnade småstaden på fredagen, tillsammans med tre andra kompisar, för att tillbringa helgen hos en kompis flera timmar bort. En gång var han nog min bästa vän, men alla milen har kommit mellan oss och det där vi hade då. Men vi har fortfarande alltid roligt och kan prata om allt. Allt var himla fint och något annat än min gråa vardag. Matlagning tillsammans. Promenader där vi stannade och drack kaffe ur termos i vårsolen och försökte räkna hur många nya fräknar jag fått. Sällskapsspel mitt i natten. Provsmakning av nya chipssorter. Att försöka få plats att sova alla i hans etta.

På lördagen tog jag på mig mina bästa dansskor och vi hamnade på förfest i någons studentkorridor. En kompis till honom, som vi var där för att hälsa på, var där. Senast vi sågs kysste han mig som ingen annan någonsin gjort, så att det kändes som om jag gick sönder. Men på ett bra sätt. Tiden rusade förbi och allt var så himla roligt. Plötsligt skulle vi gå vidare och han höll min hand i sin. Vi drack öl, dansade och pratade politik medan vi stod ute i regnet och rökte. Och han kysste mig sådär igen, så att det kändes som om jag gick sönder. Innan klockan hunnit bli ett gick vi hem till honom, till hans 90-säng med prickiga lakan. Hans nakna hud mot min. Världen snurrade och jag var alldeles för hög för att vilja göra något annat än att känna värmen från honom, som om det skulle kunna tina upp det där som förfrusit inuti mig.

Jag vaknade med huvudet mot hans bröst. Utanför fönstret kvittrade fåglarna och solen sken, men vi låg kvar. Framåt tolv följde han mig tillbaka till min kompis på andra sidan staden och vi pratade om hur det skulle blivit om jag bott där och inte flera timmar bort. "Då skulle det nog blivit vi". Det var han som sa det, men jag höll med. Men istället kysste han mig en sista gång, sådär så att det kändes som om jag skulle gå sönder. Sen gick han hem till sig igen och jag satte mig i gräset och åt glass direkt ur förpackningen tillsammans med fina vänner.




1. via 2. unknown

inget är på riktigt när man lever som vi lever här nej det är luft som kommer ur oss

En vanlig onsdag, himlen var grå när jag tog 8:15 bussen till jobbet som vanligt. Allt var precis som vanligt, men plötsligt fick jag nog. Så utan att hinna tänka efter först sa jag upp mig. Nu behöver jag något nytt, vad som helst. Bara det är något nytt. För alla vanliga dagar och småstadstristessen dödar mig snart.


i was waiting to be struck by lightning

Utanför mitt sovrumsfönster snöar det. Inuti mig är det alldeles tomt igen, sådär så att varje hjärtslag ekar mellan revbenen. Jag tillbringar dagen inomhus med ett varmt fotbad och första säsongen av One Tree Hill. Tomheten pulserar enda ut i fingertopparna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men jag sitter bara kvar, fyller på mer varmvatten och startar ett avsnitt till.

alive alive alive alive and it feels so good

Sex fantastiskt fina dagar fyllda med glädje och skratt tillsammans med världens bästa människor och jag kommer leva länge på alla minnen. En ny stad varje dag men samma små charmiga och missmatchade hus i alla färger, från turkost till rosa och orangemönstrat, överallt. Allt var så himla fint. SÅ HIMLA FINT!




1. unknown    2. via losing my fucking mind.


london krossar mitt unga hjärta

Om några timmar lämnar jag Sverige och jag längtar efter att få se nått nytt. Nått annat. Medan jag lyssnar på Markus Krunegårds nya skiva packar jag väskan i sista minuten och struntar i mobilen. Tills på tisdag lämnar jag allt och låtsas att tristessen här hemma aldrig funnits. Aldrig kommer finnas mer.


hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar

Och det var visst ingen bra idé att googla efter bilder på mat när jag spontanpiercade tungan i fredags och inte kunnat äta något annat än yoghurt och nyponsoppa sen dess. Ont gör det också. Men jag fortsätter bläddra igenom sida efter sida med bilder på allt från potatisgratäng till efterätter fullproppade med choklad medan jag lyssnar på Kents nya singel. Den kan vara det finaste jag hört på hur länge som helst!


searching all the crowded streets for the place that i once saw

Solen började gå ner bakom träden när jag väntade på bussen hem. Den var sen, men det gjorde inget när det fortfarande var tillräckligt varmt för att ha uppknäppt jacka trots att klockan hunnit bli sju. Jag är ledig till söndag och har redan börjat fylla ut tomrummen i almanckan för att slippa ensamheten. Förra veckan samma tid kände jag hans andetag mot min kind, men idag sitter jag hem hos mamma istället. "Ja, jag äter ordentligt. Nej, jag jobbar inte för mycket. Jadå, jag mår bra." Men hela tiden gör jag inget annat än saknar hans andetag.


via my meadow

you see stars that clear have been dead for years but the idea just lives on

Försov mig och fick springa till bussen med sömnen kvar i ögonen och okammat hår. Det blev en lång dag där inget blev som det skulle. Allt blev fel. Allt krånglade. Allt gick dåligt. Men det hände i alla fall något och den här småstadstristessen gör mig tokig snart.

Vid nio när jag gått av mitt pass stod jag och en kollega under stjärnorna och studerade dem, som om de kunde säga oss något. Orion var den enda stjärnbild vi kunde. Jag letade efter ett stjärnfall så att jag skulle kunna önska mig härifrån.


she grows silent the light falls

Det hade börjat blåsa och på väg till jobbet blev mitt annars jätterufsiga hår rufsigare än jag trodde var möjligt. Flätade ihop det och tog tag i de tusen saker som skulle göras. Struntade i huvudvärken. Struntade i allt. För ingenting spelade någon roll längre. Han är inte min och kommer aldrig kunna bli. Så ingenting spelade någon roll.




1. källa 2. unknown

varje cell i min kropp saknar dig varje slag i mitt bröst är ett slag för dig

Jag försöker sätta ord på saknaden men allt blir bara klyschigt och fel. Jag saknar honom så att det gör ont någonstans inuti, fast hur jag än försöker beskriva det så känns alla ord för små. Och att samtidigt låtsas som ingenting gör att jag snart tror att jag går sönder. På riktigt.


långa nätter där ute finns en värld av långa nätter

Ett dygn. 24 timmar. 1 440 minuter. 86 400 sekunder. Tiden tillsammans med honom gör ont inuti eftersom han inte är min och inte ens kommer kunna bli. "Inga förhållanden. Inga förhållanden. Inga förhållanden." Repetrar det varje gång hans hand nuddar min, varje gång vi skrattar så tårarna rinner och vi inte får luft, varje gång våra blickar möts genom ett helt rum, varje gång han säger mitt namn och liksom fastnar på sista bokstaven så att den blir jättelång, varje gång han sjunger så att det går rysningar längs med ryggraden och varje gång vi sitter tätt på golvet och pratar. Hela tiden alltså. Men varje gång lägger jag till ett ord i huvudet, det går inte att låta bli. "Inga förhållanden. Än."

you've got a heart on fire it's bursting with desires

En stuga mitt ute i ingenting med namn skrivna över hela väggarna, med datum från 1962 till i år. Elden sprakade och han spelade gitarr medan vi väntade på att veden skulle bli till glöd. Alla gick; för att hämta de kvarglömda korvbröden, prata i telefon eller bara ta en promenad. Han och jag blev kvar, bara vi. Tio centimeter mellan oss och allt var så himla vackert. Vi sa inget utan andades bara i takt och så fortsatte han spela, men han hade tappat alla ord. "Inga förhållanden, inget sånt sysslar vi med här." Jag hörde chefens röst eka i mitt huvud och gissade att han hörde exakt samma menig repeteras.

Jag svär att jag slutade andas när jag kände hans andedräkt mot min kind. Tysta andetag och en elektricitet som sprakade i luften. Men innan våra läppar hann mötas så slets dörren upp och de andra kom in med tre paket korvbröd. Vi satt framför elden och våra händer nuddade ibland varandra när jag hjälpte honom vända blad i sånghäftet. Inget mer.

 

unknown


kom igen kom igen våga jaga mig jag är allt du drömt om

Vi ska tillbringa fyra dagar ihop på samma hotell och förbereda det där projektet. Fyra dagar. Eventuellt kommer jag att bli tokig av att behöva se hans leende hela dagarna och vara rädd för att inte kunna andas ordentligt varje gång våra händer råkar nudda vid varandra. Jag vill inget hellre än att ha honom nära. Och jag ser samma sak i hans ögon när våra blickar fastnar i varandras alldeles för länge. Vi får verkligen inte och fyra dagar kommer göra mig tokig.

let's play this song on and on until the dawn and never let them win

Fredag och marken var ostadig under mina fötter på väg till den här stadens enda utställde. Höll mig fast i någon jag inte kunde namnet på, men som pratade skånska och sa att jag var vacker. Kanske hette han Björn. Han var visst en kompis till honom som jag hade hoppats bli tillsammans med förrförra sommaren. Men allt som blev kvar av oss då var minnen och känslorna som vaknar igen varje gång vi ses. Hur våra blickar liksom fastnar i varandra.

Hängde in jackan, men halsduken var mystiskt försvunnen. Den blev säkert kvarlämnad hos kompisen vi var hos innan tillsammans med en tom vinbox. Vi dansade, pratade och drack insmugglad rom och cola på toaletten. Han som kanske hette Björn och så han jag en gång var kär i tävlade på skoj om vem som skulle få följa med mig hem. Jag trodde i alla fall först att det var på skoj. En halvtimme innan stängning blev jag så trött på allt, speciellt mig själv. Hur deras tomma komplimanger ändå lyckades fylla en del av tomrummet inuti mig. Så jag gick. Hamnade hemma hos en kompis och åt pommes frites och köttbullar innan jag gick vidare hem till mig. Ensam. Men jag kände mig starkare än på länge, för på nått sätt var det jag som vann.


since the day when i met you i've been lost in desperation

 

När jag vaknade var det två centimeter snö över gatorna, hustaken och vårens första snödroppar. Letade fram min vinterjacka igen och gick på ett stressigt 14 timmars pass med ett falskt leende på läpparna. Jag slapp i alla fall tänka på hela tiden.

Fem obesvarade sms väntade i min inkorg, när jag hade tid att kolla på rasten. Jag slutade nästan andas efter att ha läst det första. Nästa vecka ses vi igen, har sett fram emot att träffa dig! Jag svarade något om att det ska bli roligt att se honom, för jag har längtat. Vi ska jobba ihop med ett projekt och har en sträng policy om att förhållanden inte är tillåtna. Men det kommer bli svårt när han redan är allt jag kan tänka på och bara en blick får mig att rysa.

De andra meddelandena glömde jag svara på. När jag gick hem vid halv tio hade snön börjat smälta bort och snart kommer nog våren på riktigt.

 

unknown


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0