Fredag och marken var ostadig under mina fötter på väg till den här stadens enda utställde. Höll mig fast i någon jag inte kunde namnet på, men som pratade skånska och sa att jag var vacker. Kanske hette han Björn. Han var visst en kompis till honom som jag hade hoppats bli tillsammans med förrförra sommaren. Men allt som blev kvar av oss då var minnen och känslorna som vaknar igen varje gång vi ses. Hur våra blickar liksom fastnar i varandra.

Hängde in jackan, men halsduken var mystiskt försvunnen. Den blev säkert kvarlämnad hos kompisen vi var hos innan tillsammans med en tom vinbox. Vi dansade, pratade och drack insmugglad rom och cola på toaletten. Han som kanske hette Björn och så han jag en gång var kär i tävlade på skoj om vem som skulle få följa med mig hem. Jag trodde i alla fall först att det var på skoj. En halvtimme innan stängning blev jag så trött på allt, speciellt mig själv. Hur deras tomma komplimanger ändå lyckades fylla en del av tomrummet inuti mig. Så jag gick. Hamnade hemma hos en kompis och åt pommes frites och köttbullar innan jag gick vidare hem till mig. Ensam. Men jag kände mig starkare än på länge, för på nått sätt var det jag som vann.