Ett dygn. 24 timmar. 1 440 minuter. 86 400 sekunder. Tiden tillsammans med honom gör ont inuti eftersom han inte är min och inte ens kommer kunna bli. "Inga förhållanden. Inga förhållanden. Inga förhållanden." Repetrar det varje gång hans hand nuddar min, varje gång vi skrattar så tårarna rinner och vi inte får luft, varje gång våra blickar möts genom ett helt rum, varje gång han säger mitt namn och liksom fastnar på sista bokstaven så att den blir jättelång, varje gång han sjunger så att det går rysningar längs med ryggraden och varje gång vi sitter tätt på golvet och pratar. Hela tiden alltså. Men varje gång lägger jag till ett ord i huvudet, det går inte att låta bli. "Inga förhållanden. Än."