Plötsligt stod han bara där som om det inte alls gått ett år sen vi sågs. Samma sneda leende men med en ny frisyr. Om han bara visste hur mycket jag saknat honom! En lång kram och snabba ord, för att ta ikapp alla dagar vi förlorat. Jag log, men inuti föll jag sönder för att ingenting blev som vi planerade då. Kanske var det aldrig meningen. Kanske kände han aldrig samma sak. Kanske försvann allting bara med tiden. När vi säger hejdå känns det som om det är för alltid den här gången och det som gör ondast är att han inte ens verkar bry sig.





1 & 2. unknown