du slår min verklighet i bitar och jag ser bara allt jag inte hann

Stora snöflingor virvlade i luften, men de smälte bort redan innan de nuddat marken. Jag jobbade och drömde om något mer. Det var lördag och efter mitt pass gick jag hem till en kompis och drack öl trots att jag var trött. Han, som jag en gång var kär i och vars skor jag alltid snubblade över på vägen ut ur hans lägenhet tidigt på söndagarna, var där. Vi räknade ut fultal och jag fick högst av alla med 361, även fast jag fuskade. Det störde mig egentligen inte. Inte först.

- P, du är en sån jävla slampa!

Hon skrattade och satte nästan ölen i halsen.  Jag skrattade inte.

- Äh... Sak samma. Inte längre!
- P, men det är det som är så jävla bra med dig! Eller ja inte bara det men.

Han såg på mig med den där blicken som han gjorde förut ibland, men det var alldeles för sällan. Jag fick nog av sena lördagsnätter tillsammans utan att han ringde som han lovade. Men det var något i den där blicken, något som sa att han också ville mer egentligen. En sekund senare var det borta igen. Som alltid.

Vid ett hade vi pratat om allt från klänningar av toapapper till varför det inte finns en mening med livet. Jag ställde min sista tomma burk på diskbänken och lindade halsduken flera varv runt halsen. Han följde mig hem, våra hus ligger ju ändå åt samma håll. En timme senare somnade jag i hans säng, som om tiden inte passerat och det inte gått ett år sen förra gången. Vaknade tidigt och snubblade över hans skor på vägen ut. Och det skulle kunna ha varit 2010, för ingenting ändras någonsin här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0