Jag låg i hans soffa. Han som på något konstigt sätt stått ut med mig dag efter dag. Till och med månader. Grät till en gammal säsong av Grey's anatomy medan han var på jobbet. På morgonen, innan han gick, hade han frågat vad som var fel och jag ljög som vanligt och mumlade något om huvudvärk. Men jag vet att snart är det över, för mina lögner börjar ta slut. Och jag kan se hans ledsna ögon när jag tvingas säga att jag inte vill vara med honom mer. Att jag aldrig velat ha just honom på riktigt. Fast det sista kommer jag aldrig säga.