kom och slå sönder min värld det är allt jag begär

På lördagen kände jag mig fortfarande ful. Men hamnade i soffan hemma hos två kompisar och drack en billig bailyskopia tillsammans med pucko. Redan när jag kom dit visste jag att min kärlek, som det aldrig blev något med, från i sommras var där. Jag kände doften från hans parfym i hallen. Den fick mig alldeles darrig i benen, fortfarande. Vi spelade galenpanna och han hade en lapp som det stod Ken på i pannan, Barbies pojkvän. Jag valde ordet perfekt som en beskrivning för Ken, men menade det egentligen om honom själv. Jag tror kanske att han förstod det, för han log sådär som ingen annan kan efteråt. Jag drunknade och förstod inte alls vem jag var enligt min lapp, inte han heller så vi kom på delad sista plats. Men vi satt mitt emot varandra och han hade sin blick på mig så ofta att jag konstant var röd på kinderna och enda ner över halsen.

Vi poppade popcorn som blev lite brända och hittade klubbor i ett skåp. Sen satte vi på en film och mitt hjärta slutade nog nästan att slå när han klämde sig ner bredvid mig i soffan. Så nära att våra lår nuddade varandra. De andra började gå hem en efter en, men vi satt kvar precis likadant timme efter timme. Paret vi var hos hade somnat, men jag ville inte resa på mig och gå. Inte när jag äntligen hade honom bredvid mig, igen. De flyttade sig till sängen vid fem och sa att vi kunde sova på soffan om vi ville. Vi kröp ner under en filt och la oss tillräckligt nära för att inte frysa, men han nuddade mig knappt och det kändes som om jag gick sönder. Ville i alla fall trösta mitt brustna hjärta med att ligga med honom en gång till, men han verkade inte vilja något alls. 

Jag vaknade runt halv sju av en arm runt min midja, men han tog bort den när han hörde att jag vaknat och vände ryggen mot mig. Han somnade om och jag tittade på hans bröstkorg som hävde sig upp och ned med halvslutna ögon tills jag kunde somna igen. Det tog ett tag. Vid tio vaknade vi och gick upp. Mitt hår såg ut som det varit med om ett världskrig och jag hade smink i halva ansiktet. Till frukost beställde vi pizza, sen när de andra vaknat också.

Med bakfyllan dunkande bakom ögonen bakade vi muffins sen, men han satt kvar i vardagsrummet. Extra mycket choklad och till och med marsmallows gjorde underverk för mitt allt trasigare hjärta. Vi såg en film till och vi satt lång ifrån varandra, men han mötte min blick hela tiden med ett leende. När jag gick fick jag ingen kram som annars, knappt ett hej då. Och jag förstår mig inte på honom längre. Inte alls. Men jag vill inget annat än att ha honom nära.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0