Med iskristaller i ögonfransarna och fodrade kängor gick jag till apoteket för att köpa en salva mot min nariga hud. Tjugo minusgrader, sa termometern. I kön hörde jag en röst jag kände igen, som en tidig morgon i sommras stönade mitt namn med hes röst. Eller egentligen fel namn, men det märkte jag knappt då.

Vi låg på golvet i en sommarlovsstängd skola och hade slarvat bort våra jackor någonstans. En flaska Mintu mot de 15 plusgraderna som då kändes som Nordpolen, allra minst. Hans mun som var så nära min att jag kunde känna värmen från hans andedräkt. Vi sjöng vartannat ord i de där låtarna av The Strokes som vi båda älskade och han nynnade alla intron tyst i mitt öra. "Du vet att jag har flickvän, varför är du så jävla fin?" Han kysste mig sekunden efteråt. När jag vaknade på samma golv lite senare sken solen in genom de dammiga fönstren och klockan hade passerat tolv. Han sov fortfarande. Letade mig ut genom tomma korridorer med bultande huvudvärk och en tröja som hamnat bakochfram. Kvar låg han som skulle kunnat bli den som fick ett hjärta bakom sitt namn i telefonboken, för jag gillade till och med hans barnsliga dialekt. Men 4 timmar bort med bil hade någon annan redan skrivit in det där hjärtat bakom hans namn och jag lämnade honom istället bakom mig. Mitt dåliga samvete raderade hans meddelanden på facebook och ignorerade alla hans samtal tills han gav upp. Men jag tänkte på honom varje kväll. Precis som hon som fortfarande kan kalla honom för sin pojkvän antagligen gjorde.

Han mötte snabbt min blick i kön som om inget hänt. Men jag föll. 129 kronor. En påse som nästan var lite för liten. Sen ut i kylan igen. I'm not drowning fast enough, som vi sjöng den där natten.


thrilld