En stuga mitt ute i ingenting med namn skrivna över hela väggarna, med datum från 1962 till i år. Elden sprakade och han spelade gitarr medan vi väntade på att veden skulle bli till glöd. Alla gick; för att hämta de kvarglömda korvbröden, prata i telefon eller bara ta en promenad. Han och jag blev kvar, bara vi. Tio centimeter mellan oss och allt var så himla vackert. Vi sa inget utan andades bara i takt och så fortsatte han spela, men han hade tappat alla ord. "Inga förhållanden, inget sånt sysslar vi med här." Jag hörde chefens röst eka i mitt huvud och gissade att han hörde exakt samma menig repeteras.

Jag svär att jag slutade andas när jag kände hans andedräkt mot min kind. Tysta andetag och en elektricitet som sprakade i luften. Men innan våra läppar hann mötas så slets dörren upp och de andra kom in med tre paket korvbröd. Vi satt framför elden och våra händer nuddade ibland varandra när jag hjälpte honom vända blad i sånghäftet. Inget mer.

unknown