Precis som varje år den sista helgen i januari åkte jag iväg en timme bort för att vidareutbilda mig. Men det finaste är inte seminarierna eller föreläsningarna, utan alla människor. Att träffa vänner sen tidigare år och lära känna nya människor. Han som jag flirtat med år efter år var där precis som vanligt och jag han inte ens få min rumsnyckel och min namnlapp innan hans blick mötte min. Och bara en blick från honom gör min snurrig varje år, kanske för att vi aldrig varit singlar samtidigt och aldrig fått en riktig chans. Först pratade vi inte, bara log åt varandra när vi möttes. Det räckte.

Det var roligt mest hela tiden. God mat. Långa samtal med alla möjliga fina människor om allt från analsex till vilket land som det är mysigast att åka på weekendresa till. Fjantiga lekar mitt i natten i köket. Sitta och sjunga och spela gitarr i timmar. Leka i snön i bara strumpbyxor. Samtalen på rummet innan vi skulle somna. Spela twister i finkläder. Träningsvärk i magen av allt skrattande. Retiga kommentarer och dåliga skämt. Fuldanstävlingar.

Och så han såklart. Våra samtal medan vi hällde upp te. Våra läppar som ibland var på väg mot varandra, som en kyss man inte kan stoppa utan bara skjuta upp. Ett parti yatzy med hans egengjorda tärningar i väntan på maten. Hans andetag i nacken när han hamnade bakom mig på ett seminarie. Hur vi plötsligt satt bredvid varandra med hans hand så naturligt på mitt knä när vi lekte någon av alla fjantiga nattlekar tillsammans med säkert 20 andra, som om det vore vi. Hur jag såg han ofta sökte efter något i vimlet och slutade direkt efter att han mött min blick från andra sidan rummet. När jag blev utelåst från mitt rum en natt och han erbjöd sig att dela sin säng med mig, men innan vi hunnit till hans rum svarade plötsligt min kompis på smset jag skickade 5 timmar tidigare och jag fick inte sova med hans arm runt mig på riktigt, bara i fantasin. Spänningen mellan oss som var alldeles för stark för att vara inbillning. Hans finger i sidan, precis på det enda stället som inte gör ont på mig i närheten av revbenen som om han visste det, varje gång han passerade mig i korridorerna. Våra samtal som alltid kändes för korta.

När vi skulle åka hem hade jag en klump i magen. Ett år till nästa gång. Kanske har jag till och med flyttat då och det här var min sista gång. Han kom fram och sa hej då nästan en halvtimme innan vi skulle åka, i fall han inte skulle se mig mer som han sa. Ingen kram och det gjorde ont. När jag kramat alla andra för sista gången och packat ner allt i min väska igen gick jag mot parkeringen utan att se mig över axeln. Mötte honom mellan bilarnat och jag såg hur hans ansikte lös upp när han såg mig. En lång avskedskram och han viskade i mitt öra att han blivit så glad för att träffa mig igen. Jag exploderade inuti och vi kramades så länge att jag hann räkna till 82 tyst i huvudet medan jag försökte andas in så mycket som möjligt av honom. Som om det skulle gjort någon skillnad. Han är inte min och kommer aldrig bli men jag kommer spara varje sekund med honom i minnet.





1. via that [unreliable] girl     2. via beautifulphotography