har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet

En lördagskväll förstörde jag det sista som var kvar av mitt förhållande. Efter för många hallonshots och falsksång till gamla schlagerlåtar på singstar i en kompis studentkorridor mötte jag hans blick. Han som egentligen inte alls är någon jag skulle falla för men som luktar alldeles för gott, som skrattar åt samma dåliga skämt som jag gör, som förstår min kroniska sjukdom som ingen annan jag träffat eftersom han har nästan samma, som har världens vackraste nyckelben som passar så bra under min handflata och som jag kan prata med halva nätterna igenom om allt från algebra till schampo. Redan då visste jag hur det skulle sluta och när våra läppar möttes på väg till bussen till någon nattklubb var det enda jag blev förvånad över hur han fick det att pirra i min mage starkare än någonsin tidigare.

Det kändes så rätt, fast det var så himla fel. I dimman på nattklubbsgolvet skulle jag ha kunnat stannat i resten av livet med mina händer som passade så bra i hans. Vi sov tätt tillsammans på en trång madrass på vår gemensamma kompis golv i studentkorridoren, där vi redan innan bäddat. Då hade vi planerat att bara sova där, men det gjorde vi aldrig utan vi låg vakna. Kysstes, pratade och kollade varandra i ögonen medan vi försökte att inte väcka de andra. Tydligen hade de inte gått så bra.

Det var som i en film och allt kändes så stort, som om det var första gången. Ibland glömde jag nästan att andas bara för att han log. På morgonen åt vi frukost som om ingenting hänt, men vi såg i varandras ögon att om allt hade varit annorlunda skulle det kunnat bli nått stort.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0