Han sa att jag var det finaste han visste när vi stod högt upp på ett berg och blickade ut över hans hemstad en söndagskväll. Alla tusentals gatlyktor och neonskyltar var vackra på håll. Det var svårt att tro att det bara gått några veckor sen vi började träffas, trots att vi verkligen inte borde gjort det. Men allt med honom känns så självklart, som om vi redan varit tillsammans i tio år. Han ger mig inga fjärilar i magen, men jag somnar så bra på hans arm. Egentligen vet jag inte om jag är kär i honom, men jag vet inte längre hur jag skulle klara mig utan honom. Jag har lärt mig alla bussturer mellan våra städer utantill och vant mig vid att han köper choklad åt mig när jag mår dåligt. Och han är fin, kanske det finaste jag vet trots att han inte ger mig några fjärilar i magen.




1. unknown  2. via we'll plan rebellions aginst the world