för när vi nån gång ler små korta stunder handlar sången om oss

Stängde av telefonen och tog bussen till grannstaden. Inte för att träffa han som är kär i mig, men som jag träffar trots att det lilla jag kände förut fursvunnit helt. Inte han, utan en kompis ex. Igen. Ingen vet om det, knappt ens jag själv låtsas om det. Bara han nuddar vid mig blixtrar det framför ögonen och ingen annan är som han är. Sättet hans byxor alltid envisas med att glida ner över ena höften. Hans nyckelben som liksom passar så perfekt mot min handflata. Hur hans skånska bara hörs i vissa ord. Att vi kan ligga vakna mitt i natten och prata om saker som vi låtsas inte betyder något, men som vi båda vet gör det. Hur han visar mig korttrick som gör mig tokig när jag inte fattar hur han gör. Hur han kniper ihop ögonen när han skrattar. Och när han kommer. Att kolla på honom när han sitter vid datorn och pluggar ikapp det han inte hunnit göra eftersom han varit med mig.

Vi såg på film och drack te ihopkrupna i hans soffa, utanför fönstret blåste vinden sönder grenar på träden. Våra händer nuddade varandra under filten, men inget mer. Innan vi skulle sova fick jag massage för han tyckte att min rygg såg ut att göra så himla ont. Och det gör den. Jag fick ingen kyss innan jag skulle gå, han kollade knappt på mig. Gick fort genom den rödmålade studentkorridoren och skyndade till bussen. Allt med honom känns så jävla mycket. Oftast gör det ont. Men det skulle göra ännu ondare utan honom så jag klamrar mig hopplöst fast vid det lilla han ger mig. För han kan väl knappast känna samma sak. Vi har aldrig pratat om det.


via live today, think tomorrow

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0