come on give it to me yes those mystery hours

En box vin och en blommig klänning för att fira att det var lördag. Hemma hos en kompis dansade vi fuldans i hennes kök till gamla 90-tals hits från vår lågstadietid. Ute på hennes balkong satt vi under varsin filt och skrattade så att vi fick kramp i magen medan vi rökte. Fast mellan skrattatackerna fick vi in lite allvar; en sambo som aldrig är hemma, kompisar som flyttat, könssjukdommar och känslor som kanske inte finns i ett förhållande. Ingen trodde mig. "Ni som är så fina tillsammans, det är klart att du är kär! Du är bara lite osäker." Femton sekunder skrattade vi igen, åt någon dålig ordvist som inte ens var rolig och både jag och de andra glömde bort allt.

Vi vinglade iväg till det enda utestället i den här staden och dansade oss varma i trängseln på dansgolvet. En kille jag träffade i vintras bjöd mig på en öl och bad plötsligt om ursäkt för det som hände då. Jag svarade uppriktigt att det hade tagit några månader innnan det hade slutat att göra ont och sen låtsades vi som inget igen. Som vi brukar göra. Jag gick tillbaka till mina kompisar och han följde med. Alla dansade och allt kändes bara så himla fint. Tills klockan nästan var stängning och han, som det nu till slut äntligen kändes bra med igen, hånglade med en kompis till mig. Framför mig. Hon visste inget, men han visste så jävla väl att jag fortfarande ryser varje gång han rörde vid mig. Jag hämtade min jacka utan en ord och rökte cigarett efter cigarett på vägen hem med hjärtat i tusen bitar som vanligt. Men det är klart att jag är kär i min, i alla fall nästan, pojkvän. Eller inte. Jag vill så gärna vara det.




1. via scumfuckk   2. unknown

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0