and we're slow to acknowledge the knots in the laces heart it races

Tillbringade fredagskvällen i en kompis studentskorridorskök, två timmar hemmifrån. Behövde komma bort från allt. Hade äntligen pratat med han som är kär i mig om att jag inte känner något längre. Han grät och jag kände mig ensam och elak som vanligt, men jag slapp i alla fall det dåliga samvetet som varit min bästa vän i flera veckor.

Så jag hoppade på första buss bort och hamnade i hennes kök med två flaskor vin och en paket glass. Satt vid köksbordet på varsin udda stol och pratade om travhästar, pariserhjul och sommarminnen. Och känslor såklart. För första gången berättade jag för någon om han som jag träffat lite i smyg. Han som är min kompis ex.

-  Men det är ju faktiskt inte ditt fel vem du blir kär i liksom. Och de var knappt aldrig ihop heller och nu har ju hon    han den där, Simon eller vad han heter.

-  Jag är inte kär i honom!

-  P, jag känner dig! Försök inte!

Och hon hade kanske rätt, även om jag aldrig skulle erkänna det för mig själv ens en gång. För han känner inte samma sak, utan jag är bara ett bra sällskap sena kvällar när han inte vill sova själv. Men jag hoppas ju på mer, egentligen. Allt hade varit så mycket enklare om jag bara kunde varit kär i han som är kär i mig. Istället träffar jag han, som får det att pirra i magen med bara en blick men som aldrig ringer, alldeles för ofta. Jag kan hans portkod utantill, trots att jag knappt aldrig kan lära mig siffror. Inte ens mitt eget telefonnummer.

Kommentarer
Postat av: s

jag ser honom med andra tjejer hela tiden och det gör så ont eftersom det inte är jag.

2011-10-01 @ 20:44:20
Postat av: p

Jag vet hur det känns, hur det liksom svider inuti och man tror att man ska gå sönder. Så känns det i alla fall för mig...

2011-10-02 @ 13:20:42
URL: http://tystaexplosioner.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0