Gick upp tidigt för att jobba på söndagen. Ruffsig i håret och med sömnen kvar i ögonen, men precis som alltid på jobbet det senaste så älskade jag varje sekund. Och chefen har antytt att jag kanske ska få fast när mitt redan förlängda vikariat går ut i maj.

På kvällen tog jag bussen till grannstaden till han, som jag så gärna vill vara kär i men aldrig känner något för, och satt i hans soffa och kände mig omtyckt. Jag behövde honom. Behöver. För han har lyckats pussla ihop mig igen efter alla gånger jag slagits sönder mot marken av andra.



unknown