den vackraste stunden i livet var den när du kom
Solen sken när jag klev av bussen. Redan då visste jag att det skulle bli en bra helg och jag hade rätt. Det var länge sen jag hade så roligt, även fast det var på arbetstid. Mötte de andra personerna jag kommer jobba ihop med i sommar och trivdes med dem direkt, som om vi redan känt varandra länge. Speciellt en kille. Ett år äldre än mig och med världens finaste ögon bakom runda glasögon, stickade koftor och sådär ruffsigt hår som ser busigt ut. Värmen från hans handslag, med vänsterhand eftersom vi bar på så mycket grejer båda två, dröjde sig kvar länge.
Mellan viktiga uppgifter och saker som behövde göras var det vi. Även om de andra ofta var med så var det ändå vi. Det kändes bara som om jag hittat rätt. Och jag tror att han kände likadant. Han försökte lära mig spela piano, men gav upp och lärde mig att slå med tamburinen till när han spelade istället. Vi sprang genom hela gården där vi bodde och hade vattenkrig, som om vi vore fem år. Han sa att jag var söt utan smink, men ännu sötare med. Fast han förstod tydligen inte hur det var möjligt. En kväll satt vi uppe i en soffa och imiterade politiker. Hans Göran Persson gav mig kramp i magen. Vi löste korsord medan vi förökte hänga upp lampor, inget av dem gick speciellt bra. Till en sak vi skulle göra klädde vi ut oss och fjantade oss tills vi inte kunde andas för att vi skrattade så. Vi pratade och pratade. Och pratade lite till. Innan frukosten kom han alltid och knackade på min dörr så att vi kunde gå tillsammans. Vi såg melodifestivalen på storbild och imiterade alla danser och sjöng med i låtarna. Han sjöng jättefint medan jag sjöng lika falskt som vanligt, men han sa att det bara var gulligt. Jag tror han ljög. Ibland snuddade vara händer vid varandra och varje gång slog mitt hjärta så högt att jag var rädd att det skulle höras.
Innan vi skulle åka hem fick jag, och alla andra, en kram. Jag räknade sekunderna. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Glömde andas. Det kändes så bra. När vi hade packat ihop alla saker och var klara att åka fick jag en kram till. Bara för att, sa han och log. Och om jag inte redan hade fallit så skulle jag definitivt gjort det då.
flickr
Mellan viktiga uppgifter och saker som behövde göras var det vi. Även om de andra ofta var med så var det ändå vi. Det kändes bara som om jag hittat rätt. Och jag tror att han kände likadant. Han försökte lära mig spela piano, men gav upp och lärde mig att slå med tamburinen till när han spelade istället. Vi sprang genom hela gården där vi bodde och hade vattenkrig, som om vi vore fem år. Han sa att jag var söt utan smink, men ännu sötare med. Fast han förstod tydligen inte hur det var möjligt. En kväll satt vi uppe i en soffa och imiterade politiker. Hans Göran Persson gav mig kramp i magen. Vi löste korsord medan vi förökte hänga upp lampor, inget av dem gick speciellt bra. Till en sak vi skulle göra klädde vi ut oss och fjantade oss tills vi inte kunde andas för att vi skrattade så. Vi pratade och pratade. Och pratade lite till. Innan frukosten kom han alltid och knackade på min dörr så att vi kunde gå tillsammans. Vi såg melodifestivalen på storbild och imiterade alla danser och sjöng med i låtarna. Han sjöng jättefint medan jag sjöng lika falskt som vanligt, men han sa att det bara var gulligt. Jag tror han ljög. Ibland snuddade vara händer vid varandra och varje gång slog mitt hjärta så högt att jag var rädd att det skulle höras.
Innan vi skulle åka hem fick jag, och alla andra, en kram. Jag räknade sekunderna. En. Två. Tre. Fyra. Fem. Glömde andas. Det kändes så bra. När vi hade packat ihop alla saker och var klara att åka fick jag en kram till. Bara för att, sa han och log. Och om jag inte redan hade fallit så skulle jag definitivt gjort det då.
flickr
Kommentarer
Trackback
