Jag har träffat någon i hemlighet ett tag. Har inte ens skrivit om det här. Han är tio år äldre än mig och egentligen inte alls min typ. Men han lyssnar på riktigt när jag pratar och jag älskar att tillbringa kvällarna i hans soffa under en filt med sötaste kissen sovandes på våra fötter. När vi kysser varandra stannar inte världen, men det pirrar i magen på ett tryggt sätt. Och hans sms får mig alltid att le, speciellt när han skickar ett "saknar dig" när jag precis gått ut genom hans ytterdörr. Men jag börjar misstänka att jag har förstört allt igen, som vanligt. Det är något i tonen när han pratar. Jag förstår honom, för jag är inte mycket att ha och ingen annan gör så många misstag som jag. Fast jag hoppas att vi kommer att fortsätta träffas och att irritationen i hans röst egentligen bara finns i mitt huvud, för jag kan se hans efternamn efter mitt namn.




1. via Lost In Stereo  2. unknown