Letade efter ett papper på en kollegas kontor när jag hittade ett gammalt tidningsurklipp med mannen jag träffade i somras. Han som jag oftast bara dög för när han var full och ensam. Som jag bestämt mig för att jag kommit över. Även om jag följer med honom hem ibland, oftare än jag låtsas om. Hans leende i trycksvärta hade samma effekt som det har i verkligheten och jag är så trött på hur han får mig att gå sönder. Att jag kommit över honom helt är nog årets största lögn,men jag önskar att det var sant. La tillbaka urklippet efter att jag plågat mig igenom varenda ord i intervjun på två sidor. Hittade inte pappret jag letade efter egentligen, men struntade i att fortsätta leta. Ville inte riskera att hitta fler urklipp.