i was praying that you and me might end up together

Det finns en fin ung man som jobbar med samma projekt som jag. Hans blickar möter mina på ett sätt som får mig att känna något. Eller egentligen vet jag inte; när man bor ihop isolerat är det så lätt att råka känna saker man inte borde. Och alldeles för lätt att hamna för nära varandra framför en film, eller kramas mot en vägg i ett bokförråd eller sitta uppe hela natten och prata om vad bra vi skulle passa ihop eftersom vi har så roligt tillsammans. Hans sångröst ger mig gåshud varje gång och när han sjöng den här för mig föll jag nog på riktigt. Tror jag.

- Vet du vart P tog vägen förresten? frågade en annan kollega efter att han knackat på hans dörr.
- Nä, jag har inte sett henne.
- Okej, för hon är inte på sitt rum. Tänkte att hon kanske var här.
- Nej, jag har inte sett henne sen kvällsmaten.

Han ljög. Kanske för min skull, kanske för sin egen skull. Jag hade suttit på hans rum vid bordet och bara pratat i några timmar. Jag tolkade det som att han ville vara själv med mig. Precis som alla gånger vi går undan. Men vi är alltid bara på gränsen till något, aldrig mer. Och jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att vi har det så himla roligt tillsammans jämt. Kanske räcker det.


unknown

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0