Det var en extra stressig dag. Olika möten från åtta till två och jag hann inte ens äta något annat än kakorna till kaffet. Tog bussen ut till min vanliga arbetsplats efter sista mötet, missade busshållsplatsen igen. Fick gå tillbaka i spöregn. Jobbade tills klockan visade kvart i åtta och kände mig sen helt död. På bussen hem mötte jag en kompis. Hon grät. Hennes pojkvän hade lämnat henne efter fyra år för att han visst aldrig varit kär i henne. Jag tog med henne hem och gjorde te, som mamma alltid sagt hjälper när det gör ont. Vi pratade tills klockan passerat tolv och hon faktiskt lyckades le igen. Ett snabbt och lite ansträngt leende.

  
unknown